Barack Obama

Problemet Obama

Problemet? Det är ju en milstolpe detta med den förste icke-vita presidenten i USA:s historia. Han borde ha goda utsikter att bli omvald 2012 med ett republikanskt startfält som är det sämsta i mannaminne. Alla är halta och lemmalytta, var och en på sitt eget vis. Tea Party- rörelsen tvingar ut republikanerna så långt ut på högerkanten att den som blir republikanernas kandidat riskerar att stöta bort de politiskt oberoende väljarna i mitten och i praktiken inte vara valbar, som Barry Goldwater 1964 när det blev en jordskredsseger för demokraterna och republikanerna bara fick 36 % av rösterna. Rick Perry från Texas, en kompetent och hänsynslös demagog, är favorit och kan bli en ny Barry Goldwater. Så, egentligen, vad kan gå fel?

Svaret är att mycket redan gått allvarligt fel. Obama har inte haft det lätt. Han har mött politiska motståndare som vägrat förhandla, som har obstruerat och saboterat, som har sagt nej till allt som kommit från Vita Huset och som har haft en allt överordnad målsättning: att förstöra hans presidentskap. Men Obama har inte varit rätt man att möta denna utmaning. Mellanårsvalet 2010 blev en katastrof för demokraterna. Det har beskrivits som en seger för Tea Party-falangen men det berodde till stor del på att stora delar av det som är demokraternas bas struntade i att gå till valurnorna. 

Obama var märkligt frånvarande och partiet hade ingen politik att gå till val på och var ledarlöst.  Misstron mot presidenten växer och många räknar på allvar med att Obama förlorar nästa val. Men man ser ingen annan kandidat och ett byte skulle inte tas väl upp bland den svarta väljarkåren.

Det som har plågat USA politiskt denna sommar har varit striden om höjningen av statens utgiftstak. Det har tidigare varit en rutinsak, taket har anpassats till de utgifter som kongressen beslutat om. Så icke denna gång. Om beslutet hade tagits i december 2010 medan demokraterna hade majoritet i både huset och senaten så har frågan varit ur världen. När president Obama fick frågan varför det inte skedde blev svaret att han var säker på att republikanerna skulle vara ansvarsfulla och lät frågan anstå till 2011 när republikanerna hade majoritet i representanthuset. Det beslutet kom att bli ödesdigert. 

För republikanerna blev det ett lysande tillfälle att komma åt presidenten. Ett ultimatum att inte höja utgiftstaket utan att göra drastiska nedskärningar i kommande budgetar gjorde att Vita huset kom i en svår förhandlingsposition. President Obama visade sig vara en usel förhandlare. Det märkliga är att han lämnat det demokratiska partiet utanför och själv förhandlat med republikanerna och hela tiden vikt sig tills motståndarna fått vad de velat ha. Demokratens talesman i huset, Nancy Pelosi, en tuff och kompetent förhandlare, har hållits helt utanför. Det demokratiska partiet är i uppror. Vad ska han ”förhandla” bort nästa gång? I slutändan blev det en uppgörelse med enbart minskade utgifter och inga ökande intäkter, ett resultat i republikanernas anda. 

Nobelpristagaren Paul Krugman och andra ledande ekonomer är överens om att budgetkrisen inte kan lösas om inte skattehöjningar finns med i ekvationen, Krugman har för övrigt som en kommentar till Obamas förhandlingstaktik skrivit att om han fick spela poker med presidenten skulle han vinna biljoner. 

Priset för detta sjabbel är högt, både politiskt och ekonomiskt. Förtroendet för det politiska systemet har aldrig varit högt hos amerikanarna men har nu rasat till nivåer som man aldrig tidigare sett. Senaste Gallup visar endast 17 % nu har förtroende för kongressen och den federala är nu runt 40 %, inte mycket att ta med sig in i en valkampanj.

Den stora fokuseringen på underskottet gör det svårt att få med kongressen på några stimulansåtgärder. Federal Reserve ska vara politiskt obundet men drar sig för att göra något som skulle uppfattas som politiskt kontroversiellt. Återhämtningen efter finanskrisen har varit måttlig och det finns en uppenbar risk att det nu vänder nedåt. Det kan bli en parallell till 30-talet. Efter några år av återhämtning efter Den Stora Depressionen blev det 1937 slut på den expansiva politiken, kranarna skruvades åt och statens utgifter minskade. Det blev en ny depression som varade tills andra världskrigets krigsekonomi fick hjulen att rulla igen. 

Obama och Vita Huset har hösten 2011 i praktiken lagt det politiska arbetet på hyllan för att redan nu satsa alla krafter på presidentvalet 2012. Vi kan framöver förvänta oss mediala utspel som inte gör någon skillnad. Det handlar om att hanka sig fram tills nästa presidentval är vunnet. Presidenten har ett starkt kort i sin förmåga att samla in kampanjpengar. Vilken politik som sen ska föras är det ingen som vet. De ekonomiska rådgivare han hade i starten har försvunnit och alltmer ersatts av kampanjarbetare. 

Ett besynnerligt beslut har tagits att i valkampanjen inte tala så mycket om arbetslösheten men desto mer om budget och budgetunderskott. Det verkar som om man inom hans kampanjstab ser budgetfrågan som en vinnande valfråga. Besynnerligt därför att opinionsundersökningar klart visar att det är stor oro i valmanskåren över den egna ekonomin och bristen på arbete. Få ser budgetunderskottet som ett problem. Den officiella arbetslösheten är på 9 %, i verkligheten ligger den rund 16 %.

Obama har visat litet intresse för detta vilka somliga förklarar med att han är en djupt konservativ politiker med svag anknytning till den amerikanska arbetar- och medelklass som nu är svårt pressad. Men det är viktiga grupper som en presidentkandidat inte kan bortse ifrån. Elizabeth Drewe har skrivit en tänkvärd artikel om detta i New Yorks Review of Books 11.08.18 : "What Were They Thinking?"


Det för oss över till trianguleringen, inom politiken en strategi att lägga sig så nära sina politiska motståndare så att dessa inte får något manöverutrymme utan tvingas till extrema positioner. Bill Clinton lyckades väl med det trots att han 1994 hade hela kongressen emot sig. Tony Blair gjorde det med stor framgång. Fredrik Reinfeldt hade läst framgångsreceptet och tillämpade det i för socialdemokraterna viktiga frågor som kollektivavtal och LAS. Det har blivit en sanning att det är så en framgångsrik valkampanj ska bedrivas.


Obama har läst manualen för en framgångsrik triangulering men inte förstått vad han läst. Tanken är att de partipolitiskt obundna väljarna i mitten ska vinnas och därmed säkra valsegern. Tron är att budget och budgetdisciplin är en viktig fråga för denna grupp. Men den egna väljarbasen tar man för given i tron att de inte har någon annan stans att ta vägen. Det katastrofala mellanårsvalet 2010 visade att det fanns ett alternativ, soffan. Det är värt att minnas att presidentvalet 2008 var mycket jämt, det var delstaten Arizona som avgjorde att Obama och inte McCain blev president.



Richard Trumka, Presidenten för USA:s största fackliga organisation AFL-CIO, en sammanslutning av 55 fackföreningar med totalt 12 miljoner medlemmar, har nu tappat tålamodet. ”Jag ser honom inte som en ledare längre, han har blivit en efterföljare” och talar om att inte lämna kampanjpengar till det demokratiska partiet utan lägga det i en särskild fond.


Yes we can var Obamas budskap under valkampanjen 2008. Det gav förhoppningar och besvikelsen bland dem som stöttade honom blir svår att hantera när det nu står klart att det var en slogan utan substans. Obama höll ett tal i Kairo den 4 juni 2009. Det var ett lysande tal, (han har bra talskrivare).  Han räckte ut en hand till hela den muslimska världen. Responsen var enorm, besvikelsen likaså när det blev klart att han ingenting tänkte göra i Palestina frågan annat än att lägga in veton mot en palestinsk statsbildning. Opinionssiffrorna har störtdykt.  Den sista siffran jag sett om förtroendet i mellanöster för USA:s politik har varit nere i 10 %. Att väcka förhoppningar som sviks är inte bra, allra minst för politiker. 

Ett problem med Obama är att han har vad man skulle kalla en bristande social kompetens. Han har svårt att relatera till andra människor och det är ett handikapp om man är politiker. Ronald Reagan hade den kompetensen. Bill Clinton likaså.

Romano Prodi var ordförande för EU-kommissionen mellan 1999 och 2004. Han var en akademiker som blev politiker sent i livet, 57 år gammal. Prodi gick in i det politiska livet med tanken att politik är att hantera sakfrågor på bästa möjliga sätt och lämnade det med insikten att politik är att kunna samtala med en motpart, att skapa ett förtroende för att nå resultat.  Saknas tilliten leder det till låsningar som inte går att lösa upp.

Obama är en person som ogillar konflikter, han vill ha samförstånd men han talar inte med folk, han talar till folk, hela tiden är pekfingret uppe, han tillrättavisar och läxar upp.  Det får konsekvenser, innan mötet med Kinas president Hu Jintao gick Obama ut och kritiserade Kina offentligt, presskonferensen efteråt var en mycket kylig historia. Till vilken nytta?


Obama gjorde samma sak mot Hamid Karzai, Afghanistans president. Karzai hade sin stolthet, blev rasande och resultatet blev att relationerna mellan USA/Nato och administrationen i Kabul drastiskt försämrades i ett politiskt kritiskt skede. Det gick åt mycket diplomati för att begränsa skadeverkningarna.

Har man en motpart som vägrar förhandla så måste man ta konflikten för att inte bli krossad. Obama gör det inte, han viker sig. Det är därför frustrationen nu är så stor nu bland demokraterna. Kan Obama ändra sig? Kan han stanna kvar och ta en konflikt?  Kan han få det amerikanska folket att känna att han ser dem och förstår deras problem med bristen på arbete, sjunkande reallöner och hela tiden större skillnader mellan rika och fattiga?

Drew Westen, professor i psykologi vid Emory University undrar i en artikel i New York Times 11.08.06:”What happened to Obama?” I svåra tider, skriver han, krävs en ledare som kan berätta en historia, en historia om att han ser sina landsmän och medborgare och hur svårt de har det, som ser en väg ut ur krisen och vet att de tillsammans kan övervinna vilka hinder de än möter. Han nämner två presidenter som kom till makten i djupa depressionstider och som kunde berätta en sådan historia som gav hopp och samlade nationen, Theodore Roosevelt och hans avlägsne släkting Franklin Roosevelt. 

När Obama tillträdde var nationen i chock, folk var rädda och arga. Obama var vältalig men hade ingen historia att berätta. Istället har republikanerna fått formulera problemen, allt sägs handla om statens underskott. Vita Huset har godtagit detta och har ingen egen agenda.

Westen vill inte ställa någon diagnos men har några hypoteser om varför det gått så illa. Liksom de flesta amerikaner har han ingen aning om vad Barack Obama, och det parti han leder, har för åsikter i olika frågor. En av hans hypoteser är USA är en nation som hålls gisslan inte bara av ett extremistiskt republikanskt parti utan också av en president som inte vet vad han tror på och är villig att göra vad som helst för att bli återvald.

Om Obama blir återvald är den goda nyheten för demokraterna att det är en demokratisk president, den dåliga nyheten är att det blir fyra år till med Obama. För republikanerna har det kunnat vara värre, det har kunnat bli en annan demokrat.