Den inre rösten.

Lyssna till din inre röst.

Det var en dam härförleden som allvarligt såg mig rakt in i ögonen och sa ”Du ska lyssna till din inre röst.”  Jag kom av mig rätt ordentligt och fick inte fram något vettigt svar. 

Kommer att tänka på alla de goda råd och Sanningar som under ett långt liv kommit mig till del. Om jag hade tagit allt detta till mig och inte varit så egensinnig skulle jag nu på äldre dagar kunna se tillbaka på mitt liv och säga ”Sannerligen, det blev perfekt.” I stället blev det som det blev.  En annan dam i ett annat sammanhang förlorade en gång tålamodet och skrek ”Till slut sitter du ensam i en koja långt inne i skogen där du aldrig ser en människa”. Det var ingen dålig prognos.

Jag kommer aldrig bli en medlem i en sekt. Jag blir inte antagen. Lyckas jag smyga mig in någon gång blir jag snart utkastad. Jag är för besvärlig, obstinat säger en del. Jag är inte lojal, frågar för mycket och ställer fel frågor. Men jag saknar gemenskapen. Det fanns en baptistförsamling i den by där jag växte upp och den varma gemenskapen som fanns bland de ”frälsta” var lockande. Men inte blev jag frälst, tvärtom blev jag relegerad sista året i söndagsskolan.

Samma längtan att tillhöra en gemenskap kände jag av när jag i slutet av 60-talet bodde i miljöer där man kämpade för att befria Det Arbetande Folket från Kapitalets bojor.  Det visade sig att jag var obildbar. Jag tog inte till mig Sanningen, tvärtom kom jag med dumma frågor. Men jag blev väl behandlad, betraktades inte som en Folkets fiende utan snarare som att jag var litet knäpp.

Men hur är nu detta att ”Lyssna till sin inre röst”?  Den erfarenhet jag fått hör samman med att jag totalt saknar orienteringssinne, ett arv från min moders sida som jag gärna avstått från. Om det är mulet och solen inte syns och det inte finns något i terrängen att rätta sig efter så snurrar allt. Kompassen har blivit min bästa vän. Så var det inte från början. När jag var osäker sade min inre röst ”No problem” och pekade ut färdriktningen. Kompassen sade ofta något helt annat. Men min inre röst dallrade aldrig på rösten, den var bestämd och tvekade inte. Den var svår att stå emot. Så kunde det bli någon extra mil att gå innan jag kom tillrätta och det tog på krafterna. Så det fick till slut bli så att kompassen alltid fick bestämma hur tokigt den än pekade.

Nu hör jag i andanom hur det bankar argt på mina fönster. ”Det är inte den rösten, dummer!” 

Men vad är det då för röst? Kommer den från vårt undermedvetna? Är den inre rösten ett resultat av vår hjärnas outtröttliga arbete med att ta in information, bearbeta, analysera och lösa problem. Det är begripligt. Ibland lägger man undan något problem som man inte får någon rätsida på för att sen plötsligt se svaret. Och man undrar hur man kunnat missa det.

Alla är inte nöjda med det svaret. Hjärnan må vara en enastående computer säger man men det är inte där vi ska söka. Det finns något bortom den egna biologin, det egna förståndet, långt bortom skogarna och bergen. Jag tror inte jag följer med. Jag blir nog mest till besvär.