fredag 9 november 2012

Den mystiska damen



Den mystiska damen.

För 11 år sedan köpte jag en bostadsrätt. Jag lånade pengar, betalade och flyttade in i lägenheten, det var inget konstigt med det. Säljaren hade samma ovanliga efternamn som den kvinna som tidigare bott där. På min fråga om det var hans mor svarade han att han inte kände kvinnan och att de alls icke var släkt.

Under första julhelgen ramlade det in en hel del julkort adresserade till henne. Ja, så är det väl med Postverket, dom har förstås ingen ordning på sina eftersändningar. Men det har fortsatt genom åren, hon har fortsatt att få post, strömmen har sinat men inte upphört. 

I veckan kom det ett nytt vykort från en väninna till henne. På postanstalten hade de skrivit in Nordman efter hennes namn, brevbäraren ska tydligen veta i vilken postlåda det hör hemma. Kortet innehöll Hjärtliga Gratulationer på Födelsedagen, meddelade om ny adress och annat smått och gott. I 11 långa år hade det pågått och nu fick det vara nog, saken skulle utredas. Via datorn svingade jag mig ut i djungeln. 

Efter ett långt letande hittade jag henne med adress och allt och det var min adress. Det var ju alls inte bra. Men, tänkte jag, det är väl inte någon som städar på Internet, gamla uppgifter kan väl ligga kvar i evighet. Sen fortsatte jag och hittade en inkomstuppgift, 2011 hade hon en årsinkomst på 288 000 kronor. Nu började det bli allvar.

Postverket och Skattemyndigheten är tydligen överens, det är hos mig hon bor. MEN JAG SER JU HENNE INTE!! En bekant till mig föreslår att jag ska anlita en andeutdrivare. Dumheter! Jag ska avsluta den bekantskapen. Jag sover bra om nätterna, hör inga röster som klagar på mitt möblemang eller på mitt sätt att leva. 

Det är ändå litet bekymmersamt. Frågorna hopar sig. Om jag säljer lägenheten, är jag då skyldig att upplysa mäklaren om hur illa det är ställt? Är det ett dolt fel? Vad ska grannarna säga? Med 288 000 i årsinkomst, då borde jag väl få litet bidrag till hyran?

En av mina vänner har länge försökt övertala mig, vi ska flytta till Thailand och där leva loppan till tidens ände på våra pensioner. Jag har stretat emot men ser det nu som en möjlighet. Men tänk om de svenska och thailändska postverken samarbetar?

Jag ser många nöjda och harmoniska pensionärer omkring mig som i godan ro sitter och rullar sina tummar. Varför kan inte jag få ha det på det viset?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar