Döden i snabbköpet

Ett minnesord.

Sorg och bestörtning. Det är min reaktion när jag nås av budet att min käre vän gått bort. Knappa 70 fyllda borde han haft många produktiva år framför sig. Att en i grunden så fridsam man, en sann humanist som trodde på mänskligheten, så fast i sin tro att människorna kunde undervisas och lyftas till ett bättre liv skulle få ett sådant slut. 

Det var ett brutalt dåd, jag har tagit del av förundersökningen. Trubbigt våld, han blev nedslagen med en fryst fårfiol i snabbköpskassan i en av våra större snabbköpsbutiker. Jag förstår så väl kvällstidningarnas rubriker, det är förfärligt att inte ens i sådan miljö gå säker för det brutala våldet. Var har vi då vår trygghet? Alla står vi, återkommande, i dessa köer med okända människor båda framför och bakom oss. 

En erfarenhet delade vi, möten med människor som inte hade frid och ro att stå i en snabbköpskö. Sådana som ska framåt till varje pris. Så stressade att man nästan kan se röken bolma ur deras öron. Det är ytterst irriterande när de kör in sin kundvagn i ens hälsena.  De lever i tron att betjäningen går snabbare på så sätt. Om man då förflyttar sig något framåt händer efter någon sekund samma sak. Meningslöst, man måste stanna och försvara sitt territorium.

I samma ögonblick som man lägger ner sin sista vara på bandet utsätts man för en brysk tackling när de, likt vältränade fotbollsmålvakter, vräker sig fram för att nå fram till en avstängare, placera den på bandet och sen i ett våldsamt tempo bygga ett varuberg så nära avstängaren som möjligt är. Sen återgår de till sitt huvudsakliga vapen, kundvagnen.

Om det är ett par, vilket ofta är fallet, fylls luften av ett dovt muller som kommer ur deras strupar, men det går inte höra vad de säger.

Min käre vän hade lärt sig hantera dessa människor, det var en färdighet som han med tiden utvecklade till ett mästerskap. Han hade med rätta kommit till insikten att all denna stress var till skada för dem själva och andra och att det skulle vara till stor nytta för dem att lugna ner sig och sänka blodtrycket. Han såg omedelbart när han har sådana figurer efter sig och i dylika fall gick han lugnt och metodiskt till väga.

Till att börja med bytte han plats med sin kundvagn och drog den alltså efter sig. Väl framme vid bandet stod han i godan ro och såg hur bandet tömdes. Detta brukade räcka för att svetten skulle börja rinna på de bakomvarande. När kassören gjorde sig beredd att ta betalt av framförvarande kund tog han ur vagnen försiktigt ett mjölkpaket som han med stor omsorg placerade på rullbandet. Detta upprepades med samma aktsamhet för alla artiklarna och i samma takt som kassören hanterade varorna. Väl att märka så att flödet aldrig bröts, ingen tid fick spillas.

Detta uppskattade nästan aldrig av dessa som led av stress, många blev synnerligen otrevliga, andra miste nästan talförmågan i sin ilska och var nära hjärtinfarkt, men ingen terapi är riskfri.

På samma sätt som vattendroppen urholkar stenen ansåg han att denna behandling med tiden skulle ge dem ett lugnare och bättre liv och vara av stort terapeutiskt värde. Jag stödde honom helt och fullt på den punkten.

Men nu är han borta. Så obegripligt. Det finns ett stort mörker i människors hjärtan. Om jag inte varit pensionär och haft annat att syssla med skulle jag övertagit hans praktik.