Hantverkarkriget

Krigskorrespondenten

Detta att vara krigskorrespondent och likt en fjäril fladdra från den ena spännande platsen till en annan har alltid fascinerat mig.  Kanske är det för sent för mig. Peloponnesiska kriget är slut för länge sedan.  Könskriget förstår jag mig inte på, om jag skulle utses till truppbefäl i den konflikten ginge det illa, jag skulle inte hitta fram till fronten. Nu finns det många andra aktuella krigshärdar världen runt. Men det är så att jag talar bara jämtska och svenska och en mycket bristfällig engelska. Däremot går det bra att läsa språket ifråga. Men att jag mitt i en rasande konflikt skulle be de stridande parterna skriva ner vad de har på hjärtat så att jag kan läsa det, nej, det skulle helt enkelt inte fungera.

Jag får nog hålla mig till en inrikes oroshärd där jag har en så bred kompetens att jag kunnat doktorera, (det hade inte räckt till en professur men docent hade jag nog blivit), nämligen hantverkarkriget.

Hantverkarkriget utkämpas mellan hantverkare och de som anlitar hantverkare. Det är ett skoningslöst krig där inga fångar tas. Jag har talat med experter på området, ytterst få ser någon möjlig lösning på konflikten och ingen tror att det är lönt att skicka in en medlare. Parterna är ense om en enda sak, nämligen att det är en konflikt mellan dumskallar och smartskallar. Misstron är ömsesidig.

För att förstå det här måste vi använda oss av en gammaldags, hederlig klassanalys. Sitt kvar i stolen! Jag tänker inte åberopa Marx. Även med rotavdrag är det dyrt med hantverkare, samhällets olycksbarn anlitar inte denna yrkeskår.  Kunderna har pengar, kanske har de fötts med en silversked i munnen eller har en utbildning och yrke som ger bra inkomster. Få hantverkare har några akademiska poäng. Vår skola har blivit en sorteringsapparat där de som visar intresse och fallenhet för studier nödvändigtvis ska fortsätta med någon högre utbildning medan de övriga får ägna sig åt något annat, som att exempelvis bli hantverkare.

Och ibland mötas de tu.  

Ta till exempel när en läkare möter en patient, se hur lätt och behändigt doktorn plattar till den som inte vill finna sig i sin patientroll. Men när samme figur dyker upp som hantverkare är doktorn maktlös, nu blir det att stå med mössan i hand och väga sina ord på guldvåg. Det är ont om hantverkare, se. Man har inte råd att stöta sig med dem, då kanske de drar i väg till någon annan kund. Det är inte jobbigt, det är outhärdligt. All denna frustration måste få ett utlopp.

Har ni varit på en middag någon gång? En middag kan vara allt från en tillställning med mängder av glas och bestick som ska brukas i en viss ordning till enklare varianter där folk samlas runt god mat med snaps och vin.  Tänk er, rent hypotetiskt, att samtalsämnena skulle tryta och det blev tyst i församlingen, eller ännu värre, en pinsamhet, en konflikt som hotar att förstöra hela middagen. När det blir akut behov av ett nytt samtalsämne vet varje värd/värdinna värd namnet vad som krävs; in med hantverkarna. Det är som att slänga in tio kilo tryffel till en skock svultna gödsvin. 

Samförståndet blir nu totalt. Alla kappas nu om att få berätta sina skräckhistorier. Om hantverkare som aldrig är på plats för att göra det som de ska göra. Som kommer och går helt osystematiskt. Än är det en bräda som fattas, än är det några skruvar som ska inhandlas. Ska arbetet ta en vecka så håller de på en månad. Och allt debiteras. Det är inte lönt att säga något, fräcka är de också om de ens bemödar sig om att svara.  Det är en abnormitet, en fläck på Sveriges baner när underklassen får sådan makt. Vad gör utbildningsministern annat än kvitterar ut sin feta lön? Först när vi får ett överskott på hantverkare blir det slut på dylika fasoner.

Hantverkaren å sin sida har slutat förvånas över hur mycket otroligt dumt folk det finns. Det finns förvånansvärt litet undervisning om byggteknik på läkarlinjen. Lika illa är det för juristerna. Istället sitter nu dessa och tittar på byggprogrammen på TV och tycker sig snart ha lärt allt och framför allt att det är lätt som en plätt att bygga eller renovera hus. Styrkta av sina nya kunskaper går de så till verket med att undervisa de underpresterande hantverkarna om hur man rätt håller i en hammare, med täta referenser till Timell, Ernst och andra liknande snillen inom underhållningsbranschen.

Det är inte lätt, det är svårt för hantverkarna att värja sig mot dessa svärmar av nykläckta experter. Det är bara att vänta på den första frostnatten som brukar tunna ut leden. Det är, förövrigt, tärande för hantverkaren att ha en bekymrad beställare hängande efter sig som hela tiden jämrar sig: ”Så gör inte Ernst`”. ”Så gör inte Ernst.”

Det är nog så att vi måste separera de två grupperna så att de inte kan komma i luven på varandra . Det går inte blanda vin och vatten. ( Jo, det lär ju ska gå). Jag menar, man kan inte blanda olja och vatten. Vi måste ha ett ingenmansland parterna emellan där ingen får sätta sin fot. Hur vi då ska göra med fastighetsunderhållet? Fråga inte mig. Jag må vara expert men jag är ingen trollkarl.