fredag 7 oktober 2011

Byx-metoden

Den senaste hjälpen för överviktiga

Jag har förstått att många har problem med sin vikt, blir tjocka helt enkelt. Har väl inte tänkt så mycket på det utan antagit att andra människor gjort som jag har gjort för att hålla mig i trim och att detta recept varit något allmänt vedertaget och i gängse bruk varande.  Det verkar emellertid inte förhålla sig på det sättet. Snarare så att jag är rätt ensam. 

När jag samtalat med folk om ditt och datt och vi kommit in på dietfrågor har de efter en stund börjat fladdra med blicken och plötsligt fått brått att uträtta något ärende.
”Köp nya byxor, vet jag” sa en innan han drog iväg. Jag har väl aldrig hört på maken.

Har sett i bladet att det går snabbt att bli mångmiljonär på dietprogram där folk går ner i vikt genom att äta vad de vill och hur mycket de vill. Jag kanske skulle lansera min metod. Den är litet modifierad, man får äta vad man vill och hur mycket jag vill. Jag vore nöjd med någon miljon för egen del, jag är liten i maten när det gäller pengar.

Jag lär väl få skriva en bok förstås och ett par vetenskapliga uppsatser. Sen får jag anlita några trovärdiga personer som mot ett rimligt arvode får berätta hur de sökt hela sitt liv och provat alla möjliga dieter men först nu hittat fram till något som verkligen fungerat. Byx-metoden? Jag får kanske hitta ett bättre namn, men det löser sig.

Jag förstår att ni vill komma i gång och är litet otåliga och vill veta hur ni ska göra. Jag rekommenderar att ni börjar med att köpa min bok.

Litet bakgrundshistoria kanske. Mina anlag för fetma har i 23 års tid utan framgång kämpat mot min metod.  Det var så att vi 1988 skulle resa på semester till Italien och jag tyckte mig behöva nya byxor. Jag hittade ett par mycket eleganta benkläder i konfektionsaffären. Vita i en nyans av gult med smala svarta ränder. I spegeln såg jag en nyrik mafioso. De byxorna skulle jag ha!

Men de var litet trånga och fanns bara i en storlek. Men jag tänkte ju ändå gå ner några kilo, då skulle de passa precis och så vart det affär. Nu blev det så med den semestern att jag inte gick ner i vikt, jag gick upp och byxorna hamnade i garderoben.

Det har aldrig varit aktuellt att göra sig av med pantalongerna, ty endast svaga naturer viker sig inför motgångar. Ibland reglar jag ytterdörren och tar fram byxorna, de har inte åldrats alls. Alltid lika tidlöst eleganta och tyget, sådan kvalité finns inte nu för tiden. En vacker dag ska de sitta perfekt. Det har varit nära många gånger och det har alltid gett nytt hopp. 

Jag har inte nämnt något om detta till mina barn men för säkerhets skull har jag satt lås på garderoben. Jag älskar mina barn, har inte kunnat få bättre men jag litar inte på dem. De kunde få för sig att åka till sopstationen med mina byxor eller skicka dem till någon behövande på andra sidan jordklotet. Det vore förfärligt!

Men en vacker dag sitter byxorna som de ska. Jag tror det blir en solig vårdag. Då ska jag ta en promenad i all min elegans, en ljus hatt ska jag ha och en käpp. Inte en käpp att stödja sig på, nej något lätt och smidigt, mera som en taktpinne.

”Titta, Nordman är ute och går i sina nya byxor”, kommer folk att säga, ”har han varit i London tro?”. Ja, det kunde de tro. Skärningen, passformen, kvalitén, allt pekade på något av Londons bättre skrädderier. Det kommer att bli en fin dag. Hoppas att det inte dröjer för länge. Det vore alls inte samma sak med rullator.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar