onsdag 23 november 2011

Det perfekta brottet

Det perfekta brottet.

Om du ska ge dig in på brottets bana ska du veta vad som gäller, det måste bli perfekt. Samhället är fullt av klantiga småskurkar som åker dit för än det ena och än det andra. Så ska du inte ha det. Att bli ertappad är inget alternativ. Det blir så mycket tråkigheter då och den som har familj får räkna med många och sura kommentarer. 

Vad krävs det då för det perfekta brottet?

1.    Ett starkt psyke.

2.    Noggrann, ja minutiös, planering.

3.    Ett rikt fantasiliv, det är många möjliga scenarier som man måste kunna tänka sig.

4.    En mycket god människokännedom. Du måste förstå att folk kan bete sig de mest besynnerliga och oväntade sätt.

5.    Ett par galoscher. Moderna kriminaltekniker har aldrig sett en galosch och står helt handfallna inför spår efter detta utmärkta tillbehör. Inhandlas lämpligen (utan kvitto) på någon bonnauktion.

Nu är jag personligen så hederlig så det nästan är litet stötande och det är därför ingen som rådfrågar mig i brottsliga frågor.  Visserligen kör jag oftast bil mycket fortare än vad hastighetsskyltarna anger men det är inget brott. Det är bara en anpassning till trafikens förutsättningar och kallas sunt förnuft.

Men en gång gjorde jag det perfekta brottet. Jag hämtade mig aldrig riktigt efter den upplevelsen.

Det är länge sen. Vi låg i lumpen i Karlskrona, ledningen tyckte att vi blivit försoffade och skickade oss till Kalmar för några veckors hård drill vilket vi inte gillade. Vår pluton var ingen heder för flygvapnet och, det medges, vi behandlade vår stackars överfurir illa. Vår kapten i Karlskrona blev informerad om detta och förklarade krig. Nu var det nolltolerans som gällde, minsta lilla förseelse skull beivras och maximala straff skulle utmätas.

Ibland var vi ute och krigade med lösa skott. Vi fick inför varje övning ut lösskjutningspipor som sattes på kpisten. Dessa pipor verkade vara försvarets största tillgång och hanteringen av dem var en stor och allvarlig sak. Vid återlämnandet kollades det noga att antalet stämde, ingen fick förkomma. En gång blev jag kvar vid skjutbanan för att städa upp och när jag kom till förläggningen var lösskjutningspiporna redan återlämnade till vapenförrådet. ”Gick det bra, räknade de piporna?”  ”Ja det stämde.” 

Bra, tänkte jag, då ska de få tillbaka en extra pipa nästa gång, det ska bli skoj att se om antalet stämmer då med. Men det blev ingen mera skjutning med lösa skott och när vi skulle åka hem till Karlskrona hade jag så en gevärspipa som jag måste göra mig av med. 

Detta fick inte uppdagas, det måste bli det perfekta brottet.

Det kan vara på sin plats med en kort beskrivning av brottsplatsen, (om det någon gång blir filmatiserat kommer det att vara till stor hjälp för regissören). Alltså, innanför entrén låg befälets expedition, till höger en lång korridor med logement och längst ner i slutet av korridoren huserade Lasse. Han var behjälplig med litet av varje på flottiljen och var inmönstrad som icke stridande eller ”malaj” som det också kallades. En glad lax, högröstad och litet egen, som vi sa på den tiden. En trappa ner låg källaren med skyddsrum och lokaler för vapenvård, sopor och cyklar.

Klockan 12 skulle det blåsas till uppställning med packning i korridoren. Kvart i var allt nerpackat, utom lösskjutningspipan. En vanlig dussinbov hade kastat den i närmaste papperskorg för att snabbt bli avslöjad. Men jag var gjord av annat virke. Med pipan närmast kroppen och kavajen väl knäppt rörde jag mig diskret mot trappan. Efter att noga kollat att ingen sett mig slank jag ner i källaren. Väl därnere undersöktes först vapenvårdsrummet, tomt, sedan cykelförvaret, bara cyklar, sedan soprummet.

Där stod tre enorma soptunnor. Det har varit lätt att öppna ett lock och släppa ner pipan. Det är väl känt från kriminalhistorien hur förbrytare gjort allt rätt men så slappnat av i ett avgörande ögonblick för att sen åka fast. Men, icke jag. Två tunnor var fyllda till hälften, en var bräddfull. Med skaftet till en sopborste grävde jag mig ner till mitten av den fulla tunnan. Där placerades lösskjutningspipan och förseglades med 70 cm sopor, väl packade. Därefter påbörjades reträtten. Cykelförrådet, OK, vapenvårdsrummet, OK. Ingen mer än jag fanns i källaren. Oförmärkt uppför trappan, ut i korridoren och in på mitt logement.  Jag lade mig på sängen i väntan på att överfurirens pipa skulle ljuda. Det kändes stort. Jag hade gjort det. Det perfekta brottet.

2 minuter i 12 hördes Lasses gälla röst ute i korridoren: ”Grabbar, grabbar, titta vad jag hittat!”. Alla sprang ut utom jag som låg som fjättrad vid sängen. Jag hade ingen förklaring. Jag fick aldrig någon förklaring. Men jag visste. Det är det närmaste jag varit det övernaturliga. När jag lyckades släpa mig ut i korridoren såg jag Lasse vifta med min lösskjutningspipa och högt och ljudligt berätta om sitt fynd. Jag var som förlamad. Överfuriren kunde komma vilken sekund som helst. Någon sa att Lasse skulle lämna in den på expeditionen. ”Nej, nej ”, sa han, ”den behåller jag”. Och samtidigt som överfurirens pipa ljöd försvann gevärspipan innanför Lasses skjorta och Lasse in på sitt logement.

Det var och förblev mitt enda perfekta brott. Jag må ha en bred kompetens men jag föll på den första punkten i kravspecifikationen, mitt psyke höll inte för chocken. Men galoscherna har jag kvar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar