Det sägs så.
En fras. Sådant allmängods som är lätt och behändigt att använda.
Men tiden kan vara en dålig doktor. Tiden går och vi blir gamla och dör så småningom, tiden läker inte. Det som gör ont kan vävas in i en sinnrik kokong av trådar, en hård kapsel som kanske tynger men inte längre smärtar.
Det har sagts att efter ett inbördeskrig tar det 200 år att läka såren. Det är ingen läkning. Barn som blivit märkta men inte stympade av det som deras föräldrar och mor- och farföräldrar upplevt frigör sig, om allt går bra, för att leva sina egna liv. Livet börjar om.
För tre år sedan dog en kvinna som varit min vän. Hon hade då varit gift i 50 år med sin man som dog året därpå. När jag var på hans begravning sa en man att det blev tungt för änklingen att leva utan sin livskamrat.
Jag kände dem väl. Första gången i början av 60-talet, ett pokerparti i Sandviken. Det kom in en stor, vresig, litet skrämmande man och satte sig vid bordet. Ingen av oss kände honom. Några ville bryta för att se en film som visades på biografen. Jag protesterade, aldrig, aldrig i mitt liv skulle jag titta på en sådan skräpfilm. Det blev en ordväxling som främlingen avslutade med: ”Kyss mig”. Utan att tänka mig för såg jag honom rakt i ansiktet och sa: ”Då går jag hellre på bio.” Efter det var vi vänner. Jag följde honom hem, han hade familj, två små glada flickor sprang runt oss.
Vi umgicks mycket det närmaste året innan jag flyttade och fortsatte min irrfärd. Men han och hans fru har tillhört den lilla skara människor om vilka jag kan säga att de varit mina vänner. Vi höll kontakt, inte så ofta, men ändå. När han fyllde sextio, jag höll reda på hans födelsedag, åkte jag upp. Det var ingen fest egentligen, några arbetskamrater, en granne. Deras två barn var inte där. Jag hade inte sett någon av flickorna på mycket länge, inte sen skoltiden. Träffades de inte sina barn?
Det var alltid roligt att träffas även om det oftast var litet trögt i början. Som vore de ovana att prata. Jag hade sen länge märkt en annan sak, de pratade med mig men vände sig aldrig mot varandra. Det var så tydligt. De verkade ensamma. Så därför, en gång när han inte var där frågade jag: ”Pratar ni inte med varann?” Svaret var kort: ”Nej.”
”När slutade ni med det?” Tystnad. En tanke slog mig. ”Är det sen…..?”
Hon såg på mig och sa: ”Ja, då vart det slut.”
Det var 1965, jag glömmer det inte. Det hände något som inte ska hända, inte får hända. Ett övergrepp. Nog om det, inga detaljer.
Denna gång när jag kom med frågan hade de alltså i 30 års tid gått bredvid varandra och tigit som om den enes språk var obegripligt för den andre. Det är omöjligt kanske någon säger, då kan man inte leva tillsammans. Men likväl var det så och de levde inte tillsammans. De gick bredvid varandra och om varandra. Var det därför som de var så ensamma? Var det därför man aldrig såg till deras flickor?
Försökte de komma ur det? Jag vet inte. Det kan vara så illa att alla stigar man ser och provar leder tillbaka till samma plats. Kanske gav de upp, så att det liv de levde blev en lång och tålmodig väntan på döden.
Tiden kan vara en dålig doktor. En av de sämre. Det behövs andra doktorer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar