tisdag 29 november 2011

Klockan klämtar


"Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig."  John Donne 1752-1631.

 Hur allvarlig är den europeiska krisen? Är det något som ordnar sig om vi lugnar ner oss en smula? Ingalunda. Det vi upplevt de sista veckorna liknar mest en dödsdans.

Fördragsförändringar som föreslås (främst från tyskt håll) för att den monetära unionen  också ska bli en fiskal och politisk union tar lång tid. Det är inte fråga om månader utan år och den tiden finns inte.

En svältkur, som ordineras i första hand för Medelhavsländerna, kombinerat med övervakning och bindande föreskrifter för dessa länders politiker om vilka beslut som ska fattas fungerar inte av flera skäl. Åtgärder för att sänka underskotten sänker också efterfrågan i ekonomin och därmed intäkterna. För länder som inte har en egen valuta och kan devalvera sig ur eländet blir det en spiral nedåt. Återigen, det är ont om tid. 

Heinrich Brüning blev 1929 rikskansler I Tyskland. Hans recept vid börskraschen 1929 var att Tyskland skulle spara och svälta sig ur krisen. Lönerna sänktes och arbetslösheten steg snabbt till 30 %. Han kom att kallas hungerkanslern och sparkades ut 1932. Under dessa år växte sig nazistpartiet starkt och 1933 blev Adolf Hitler rikskansler. Resten är historia som man brukar säga.

I länder som har ett system där folket går till valurnorna för att välja sina politiker kan resultatet bli att man väljer politiker som vägrar att bli övervakade och kräver att få fatta sina egna beslut. (Mycket möjlig utveckling i Grekland, Italien och Irland, till att börja med.) Är demokratin möjlig först när väljarna har lärt sig att tänka rätt och rösta rätt? Står valet mellan marknad eller demokrati? Finns det någon kompromiss och hur ska den se ut?

Det är oroande att svältmedicinen nu anbefalls inom Euroområdet. Vad vi nu ser är makthavare som rusar runt i panik. Aktörer på de finansiella marknaderna räknar på möjligheten och sannolikheten att Euron och EU kollapsar och agerar därefter. Räntorna på de lån som länderna omsätter stiger, till ohållbara nivåer där problemen är störst.  Finanskrisen 2008 innebar att kreditmarknaderna frös till, det gick nästan inte att låna pengar. Vi ser nu tydligt en liknande utveckling i Europa. Bankerna försöker stärka sina kassor genom att låna ut mindre pengar och avyttra tillgångar, främst försöker man göra sig av med europeiska statspapper.

Banksystemets inlåning är kort och utlåningen är lång, det är en förenkling men så är principen.  Det är en förtroendebransch. Om förtroendet sviktar och tillräckligt många vill ha ut sina pengar faller bankerna. Det hände 1929. Under finanskrisen 2008 pumpades det in enorma belopp i systemet för att detta inte skulle upprepas. 

Svältkur plus likviditetskris är bra medel om man vill ha riktig depression.
   
Frågan om hur vi på bästa sätt ska uppfostra greker, italienare och annat löst folk bör vi lägga åt sidan ett tag. Samma gäller författningsförändringar och tankar på en politisk och fiskal union inom Euro-området. Var sak har sin tid. Det är de finansiella frågorna som är akuta och som nu måste få en lösning. Om dominobrickorna Grekland, Italien och Spanien faller sätts hela banksystemet i gungning. 

Det har jobbats länge nu med att skapa en krisfond, EFSF. Tanken var att fonden skulle kunna begränsa skuldkrisen till Grekland. Det har gått trögt, minst sagt, och är för sent nu.

Euro-obligationer har lanserats som en lösning där Eurozonen i sin helhet skulle stå för garantierna. Det skulle få ner räntorna till mer rimliga nivåer. Tyskland avvisar helt den lösningen då man befarar att krisländerna inte kommer att reformera sina ekonomier om man lättar på trycket.

ECB, europeiska centralbanken, har varit en centralbank bara till namnet.  Bankens uppdrag har i huvudsak begränsats till att hålla inflationen nere. Centralbanker fungerar normalt som ”lender of last resort”, de kan alltså gå in med pengar när det inte funnits andra långivare. En centralbank har tillgång till en användbar och nyttig sak som kan användas, sedelpressen.

ECB måste få ett nytt mandat och bli en centralbank inte bara till namnet. Vi får nog acceptera att det krävs en transferering till skuldländerna för att undvika att Euron och EU faller samman. Ett elegant och praktiskt sätt är att tillåta en relativt hög inflation. Inflation innebär att skulderna kontinuerligt skrivs av och en transferering sker från långivare till låntagare. Att förhandla om nedskrivning av skulder är betydligt svårare. Det är nu svårt att nu se något bättre sätt att bryta den nedåtgående spiral med ökande skulder, svag efterfrågan och minskade intäkter som betecknar de skuldtyngda länderna. Nu krävs mindre svältkur och mera stimulanser. Svångremmen ska användas när det börjar gå uppåt.

Men, Europa är ett svårskött pastorat. Det är ett problem med Englands och Frankrikes självbilder. De lever på minnen från kolonialtiden, ser sig fortfarande som stormakter och kräver att behandlas därefter. Tyskland och Frankrike har utvecklat en ovana att förhandla fram avtal sinsemellan och sedan förvänta sig att övriga Europa ska skriva under. EU och Euron är skapelser som man hoppas överlever. Det vore illa om det delades upp i ett A- och B-lag. Ännu värre om det helt faller samman. Jämförelser har gjorts med gamla Sovjetunionen. Vi får se hur det går.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar