Pressens frihet

Etiopien och journalisterna.

Två svenska journalister sitter fängslade i Etiopien och väntar på rättegång. Etiopien har förbjudit journalister att besöka Ogadenprovinsen där strider pågår. Journalisterna tog sig in till området från grannlandet Somalia, tillfångatogs och åtalas nu för terrorbrott.

Journalister har tidigare haft fri lejd att bevaka militära konflikter. Det har varit farligt att ge sig in i krigszoner men den risken och det beslutet har de själva fått ta. Det är en ny tid nu. Antalet dödade journalister ökar stadigt och pressen har fått lära sig försiktighet.

Den nya tiden började efter Vietnam-kriget. USA förlorade och det slutade 1975 med att USA:s ambassad i Saigon fick evakueras med helikopter. Det var ett militärt nederlag som Pentagon inte gärna ville erkänna. Istället växte det fram en dolkstötslegend. Om pressen inte hade haft så mycket negativ rapportering, om opinionen i USA inte vänt sig mot Vietnamkriget, då skulle man ha vunnit.

Den lärdomen har man använt sig av i krigen i Mellanöstern och Afghanistan. Dessa moderna krig vilar på tre ben, rent militära insatser, pengar och information. Informationen måste kontrolleras och styras. Vi fick en nyskapelse, inbäddade journalister. Dessa journalister fick följa med utvalda truppförband, väl medvetna om att en negativ rapportering innebar att man miste den möjligheten.

Andra journalister som utan tillstånd befann sig på krigsskådeplatser  betraktades som fiender och legitima militära mål. Detta har fungerat mycket bra i Irak. Det är militärens egen ”information” som har dominerat nyhetsflödet och denna ”information” har okritiskt vidarebefordrats av världspressen. 

Ett exempel. Vem har hört talas om Falluja? Amerikanskt artilleri lade 2004 Falluja i ruiner medan storparten av den civila befolkningen var kvar. Falluja blev efter detta ett förbjudet område där ingen utomstående fick tillträde. Antalet döda förblev oräknade. Karantänen har fungerat, ytterst litet har sipprat ut om detta krigsbrott. Stora mängder granater med utarmat uran användes, något som gett onormalt många skador och missbildningar på nyfödda barn.  

Nu har det funnits smolk i glädjebägaren, Nyhetskanalen Al Jazeera och WikiLeaks har kommit med mycken obekväm information.

Det blir nog knepigt att tillhålla Etiopien att följa konventioner om journalisters rättigheter när landet just lärt sig något av det senaste inom modern krigföring.

Hantverkarkriget

Krigskorrespondenten

Detta att vara krigskorrespondent och likt en fjäril fladdra från den ena spännande platsen till en annan har alltid fascinerat mig.  Kanske är det för sent för mig. Peloponnesiska kriget är slut för länge sedan.  Könskriget förstår jag mig inte på, om jag skulle utses till truppbefäl i den konflikten ginge det illa, jag skulle inte hitta fram till fronten. Nu finns det många andra aktuella krigshärdar världen runt. Men det är så att jag talar bara jämtska och svenska och en mycket bristfällig engelska. Däremot går det bra att läsa språket ifråga. Men att jag mitt i en rasande konflikt skulle be de stridande parterna skriva ner vad de har på hjärtat så att jag kan läsa det, nej, det skulle helt enkelt inte fungera.

Jag får nog hålla mig till en inrikes oroshärd där jag har en så bred kompetens att jag kunnat doktorera, (det hade inte räckt till en professur men docent hade jag nog blivit), nämligen hantverkarkriget.

Hantverkarkriget utkämpas mellan hantverkare och de som anlitar hantverkare. Det är ett skoningslöst krig där inga fångar tas. Jag har talat med experter på området, ytterst få ser någon möjlig lösning på konflikten och ingen tror att det är lönt att skicka in en medlare. Parterna är ense om en enda sak, nämligen att det är en konflikt mellan dumskallar och smartskallar. Misstron är ömsesidig.

För att förstå det här måste vi använda oss av en gammaldags, hederlig klassanalys. Sitt kvar i stolen! Jag tänker inte åberopa Marx. Även med rotavdrag är det dyrt med hantverkare, samhällets olycksbarn anlitar inte denna yrkeskår.  Kunderna har pengar, kanske har de fötts med en silversked i munnen eller har en utbildning och yrke som ger bra inkomster. Få hantverkare har några akademiska poäng. Vår skola har blivit en sorteringsapparat där de som visar intresse och fallenhet för studier nödvändigtvis ska fortsätta med någon högre utbildning medan de övriga får ägna sig åt något annat, som att exempelvis bli hantverkare.

Och ibland mötas de tu.  

Ta till exempel när en läkare möter en patient, se hur lätt och behändigt doktorn plattar till den som inte vill finna sig i sin patientroll. Men när samme figur dyker upp som hantverkare är doktorn maktlös, nu blir det att stå med mössan i hand och väga sina ord på guldvåg. Det är ont om hantverkare, se. Man har inte råd att stöta sig med dem, då kanske de drar i väg till någon annan kund. Det är inte jobbigt, det är outhärdligt. All denna frustration måste få ett utlopp.

Har ni varit på en middag någon gång? En middag kan vara allt från en tillställning med mängder av glas och bestick som ska brukas i en viss ordning till enklare varianter där folk samlas runt god mat med snaps och vin.  Tänk er, rent hypotetiskt, att samtalsämnena skulle tryta och det blev tyst i församlingen, eller ännu värre, en pinsamhet, en konflikt som hotar att förstöra hela middagen. När det blir akut behov av ett nytt samtalsämne vet varje värd/värdinna värd namnet vad som krävs; in med hantverkarna. Det är som att slänga in tio kilo tryffel till en skock svultna gödsvin. 

Samförståndet blir nu totalt. Alla kappas nu om att få berätta sina skräckhistorier. Om hantverkare som aldrig är på plats för att göra det som de ska göra. Som kommer och går helt osystematiskt. Än är det en bräda som fattas, än är det några skruvar som ska inhandlas. Ska arbetet ta en vecka så håller de på en månad. Och allt debiteras. Det är inte lönt att säga något, fräcka är de också om de ens bemödar sig om att svara.  Det är en abnormitet, en fläck på Sveriges baner när underklassen får sådan makt. Vad gör utbildningsministern annat än kvitterar ut sin feta lön? Först när vi får ett överskott på hantverkare blir det slut på dylika fasoner.

Hantverkaren å sin sida har slutat förvånas över hur mycket otroligt dumt folk det finns. Det finns förvånansvärt litet undervisning om byggteknik på läkarlinjen. Lika illa är det för juristerna. Istället sitter nu dessa och tittar på byggprogrammen på TV och tycker sig snart ha lärt allt och framför allt att det är lätt som en plätt att bygga eller renovera hus. Styrkta av sina nya kunskaper går de så till verket med att undervisa de underpresterande hantverkarna om hur man rätt håller i en hammare, med täta referenser till Timell, Ernst och andra liknande snillen inom underhållningsbranschen.

Det är inte lätt, det är svårt för hantverkarna att värja sig mot dessa svärmar av nykläckta experter. Det är bara att vänta på den första frostnatten som brukar tunna ut leden. Det är, förövrigt, tärande för hantverkaren att ha en bekymrad beställare hängande efter sig som hela tiden jämrar sig: ”Så gör inte Ernst`”. ”Så gör inte Ernst.”

Det är nog så att vi måste separera de två grupperna så att de inte kan komma i luven på varandra . Det går inte blanda vin och vatten. ( Jo, det lär ju ska gå). Jag menar, man kan inte blanda olja och vatten. Vi måste ha ett ingenmansland parterna emellan där ingen får sätta sin fot. Hur vi då ska göra med fastighetsunderhållet? Fråga inte mig. Jag må vara expert men jag är ingen trollkarl.

Byx-metoden

Den senaste hjälpen för överviktiga

Jag har förstått att många har problem med sin vikt, blir tjocka helt enkelt. Har väl inte tänkt så mycket på det utan antagit att andra människor gjort som jag har gjort för att hålla mig i trim och att detta recept varit något allmänt vedertaget och i gängse bruk varande.  Det verkar emellertid inte förhålla sig på det sättet. Snarare så att jag är rätt ensam. 

När jag samtalat med folk om ditt och datt och vi kommit in på dietfrågor har de efter en stund börjat fladdra med blicken och plötsligt fått brått att uträtta något ärende.

”Köp nya byxor, vet jag” sa en innan han drog iväg. Jag har väl aldrig hört på maken.

Har sett i bladet att det går snabbt att bli mångmiljonär på dietprogram där folk går ner i vikt genom att äta vad de vill och hur mycket de vill. Jag kanske skulle lansera min metod. Den är litet modifierad, man får äta vad man vill och hur mycket jag vill. Jag vore nöjd med någon miljon för egen del, jag är liten i maten när det gäller pengar.

Jag lär väl få skriva en bok förstås och ett par vetenskapliga uppsatser. Sen får jag anlita några trovärdiga personer som mot ett rimligt arvode får berätta hur de sökt hela sitt liv och provat alla möjliga dieter men först nu hittat fram till något som verkligen fungerat. Byx-metoden? Jag får kanske hitta ett bättre namn, men det löser sig.

Jag förstår att ni vill komma i gång och är litet otåliga och vill veta hur ni ska göra. Jag rekommenderar att ni börjar med att köpa min bok.

Litet bakgrundshistoria kanske. Mina anlag för fetma har i 23 års tid utan framgång kämpat mot min metod.  Det var så att vi 1988 skulle resa på semester till Italien och jag tyckte mig behöva nya byxor. Jag hittade ett par mycket eleganta benkläder i konfektionsaffären. Vita i en nyans av gult med smala svarta ränder. I spegeln såg jag en nyrik mafioso. De byxorna skulle jag ha!

Men de var litet trånga och fanns bara i en storlek. Men jag tänkte ju ändå gå ner några kilo, då skulle de passa precis och så vart det affär. Nu blev det så med den semestern att jag inte gick ner i vikt, jag gick upp och byxorna hamnade i garderoben.

Det har aldrig varit aktuellt att göra sig av med pantalongerna, ty endast svaga naturer viker sig inför motgångar. Ibland reglar jag ytterdörren och tar fram byxorna, de har inte åldrats alls. Alltid lika tidlöst eleganta och tyget, sådan kvalité finns inte nu för tiden. En vacker dag ska de sitta perfekt. Det har varit nära många gånger och det har alltid gett nytt hopp. 

Jag har inte nämnt något om detta till mina barn men för säkerhets skull har jag satt lås på garderoben. Jag älskar mina barn, har inte kunnat få bättre men jag litar inte på dem. De kunde få för sig att åka till sopstationen med mina byxor eller skicka dem till någon behövande på andra sidan jordklotet. Det vore förfärligt!

Men en vacker dag sitter byxorna som de ska. Jag tror det blir en solig vårdag. Då ska jag ta en promenad i all min elegans, en ljus hatt ska jag ha och en käpp. Inte en käpp att stödja sig på, nej något lätt och smidigt, mera som en taktpinne.

”Titta, Nordman är ute och går i sina nya byxor”, kommer folk att säga, ”har han varit i London tro?”. Ja, det kunde de tro. Skärningen, passformen, kvalitén, allt pekade på något av Londons bättre skrädderier. Det kommer att bli en fin dag. Hoppas att det inte dröjer för länge. Det vore alls inte samma sak med rullator.