tisdag 29 november 2011

Klockan klämtar


"Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig."  John Donne 1752-1631.

 Hur allvarlig är den europeiska krisen? Är det något som ordnar sig om vi lugnar ner oss en smula? Ingalunda. Det vi upplevt de sista veckorna liknar mest en dödsdans.

Fördragsförändringar som föreslås (främst från tyskt håll) för att den monetära unionen  också ska bli en fiskal och politisk union tar lång tid. Det är inte fråga om månader utan år och den tiden finns inte.

En svältkur, som ordineras i första hand för Medelhavsländerna, kombinerat med övervakning och bindande föreskrifter för dessa länders politiker om vilka beslut som ska fattas fungerar inte av flera skäl. Åtgärder för att sänka underskotten sänker också efterfrågan i ekonomin och därmed intäkterna. För länder som inte har en egen valuta och kan devalvera sig ur eländet blir det en spiral nedåt. Återigen, det är ont om tid. 

Heinrich Brüning blev 1929 rikskansler I Tyskland. Hans recept vid börskraschen 1929 var att Tyskland skulle spara och svälta sig ur krisen. Lönerna sänktes och arbetslösheten steg snabbt till 30 %. Han kom att kallas hungerkanslern och sparkades ut 1932. Under dessa år växte sig nazistpartiet starkt och 1933 blev Adolf Hitler rikskansler. Resten är historia som man brukar säga.

I länder som har ett system där folket går till valurnorna för att välja sina politiker kan resultatet bli att man väljer politiker som vägrar att bli övervakade och kräver att få fatta sina egna beslut. (Mycket möjlig utveckling i Grekland, Italien och Irland, till att börja med.) Är demokratin möjlig först när väljarna har lärt sig att tänka rätt och rösta rätt? Står valet mellan marknad eller demokrati? Finns det någon kompromiss och hur ska den se ut?

Det är oroande att svältmedicinen nu anbefalls inom Euroområdet. Vad vi nu ser är makthavare som rusar runt i panik. Aktörer på de finansiella marknaderna räknar på möjligheten och sannolikheten att Euron och EU kollapsar och agerar därefter. Räntorna på de lån som länderna omsätter stiger, till ohållbara nivåer där problemen är störst.  Finanskrisen 2008 innebar att kreditmarknaderna frös till, det gick nästan inte att låna pengar. Vi ser nu tydligt en liknande utveckling i Europa. Bankerna försöker stärka sina kassor genom att låna ut mindre pengar och avyttra tillgångar, främst försöker man göra sig av med europeiska statspapper.

Banksystemets inlåning är kort och utlåningen är lång, det är en förenkling men så är principen.  Det är en förtroendebransch. Om förtroendet sviktar och tillräckligt många vill ha ut sina pengar faller bankerna. Det hände 1929. Under finanskrisen 2008 pumpades det in enorma belopp i systemet för att detta inte skulle upprepas. 

Svältkur plus likviditetskris är bra medel om man vill ha riktig depression.
   
Frågan om hur vi på bästa sätt ska uppfostra greker, italienare och annat löst folk bör vi lägga åt sidan ett tag. Samma gäller författningsförändringar och tankar på en politisk och fiskal union inom Euro-området. Var sak har sin tid. Det är de finansiella frågorna som är akuta och som nu måste få en lösning. Om dominobrickorna Grekland, Italien och Spanien faller sätts hela banksystemet i gungning. 

Det har jobbats länge nu med att skapa en krisfond, EFSF. Tanken var att fonden skulle kunna begränsa skuldkrisen till Grekland. Det har gått trögt, minst sagt, och är för sent nu.

Euro-obligationer har lanserats som en lösning där Eurozonen i sin helhet skulle stå för garantierna. Det skulle få ner räntorna till mer rimliga nivåer. Tyskland avvisar helt den lösningen då man befarar att krisländerna inte kommer att reformera sina ekonomier om man lättar på trycket.

ECB, europeiska centralbanken, har varit en centralbank bara till namnet.  Bankens uppdrag har i huvudsak begränsats till att hålla inflationen nere. Centralbanker fungerar normalt som ”lender of last resort”, de kan alltså gå in med pengar när det inte funnits andra långivare. En centralbank har tillgång till en användbar och nyttig sak som kan användas, sedelpressen.

ECB måste få ett nytt mandat och bli en centralbank inte bara till namnet. Vi får nog acceptera att det krävs en transferering till skuldländerna för att undvika att Euron och EU faller samman. Ett elegant och praktiskt sätt är att tillåta en relativt hög inflation. Inflation innebär att skulderna kontinuerligt skrivs av och en transferering sker från långivare till låntagare. Att förhandla om nedskrivning av skulder är betydligt svårare. Det är nu svårt att nu se något bättre sätt att bryta den nedåtgående spiral med ökande skulder, svag efterfrågan och minskade intäkter som betecknar de skuldtyngda länderna. Nu krävs mindre svältkur och mera stimulanser. Svångremmen ska användas när det börjar gå uppåt.

Men, Europa är ett svårskött pastorat. Det är ett problem med Englands och Frankrikes självbilder. De lever på minnen från kolonialtiden, ser sig fortfarande som stormakter och kräver att behandlas därefter. Tyskland och Frankrike har utvecklat en ovana att förhandla fram avtal sinsemellan och sedan förvänta sig att övriga Europa ska skriva under. EU och Euron är skapelser som man hoppas överlever. Det vore illa om det delades upp i ett A- och B-lag. Ännu värre om det helt faller samman. Jämförelser har gjorts med gamla Sovjetunionen. Vi får se hur det går.

onsdag 23 november 2011

Det perfekta brottet

Det perfekta brottet.

Om du ska ge dig in på brottets bana ska du veta vad som gäller, det måste bli perfekt. Samhället är fullt av klantiga småskurkar som åker dit för än det ena och än det andra. Så ska du inte ha det. Att bli ertappad är inget alternativ. Det blir så mycket tråkigheter då och den som har familj får räkna med många och sura kommentarer. 

Vad krävs det då för det perfekta brottet?

1.    Ett starkt psyke.

2.    Noggrann, ja minutiös, planering.

3.    Ett rikt fantasiliv, det är många möjliga scenarier som man måste kunna tänka sig.

4.    En mycket god människokännedom. Du måste förstå att folk kan bete sig de mest besynnerliga och oväntade sätt.

5.    Ett par galoscher. Moderna kriminaltekniker har aldrig sett en galosch och står helt handfallna inför spår efter detta utmärkta tillbehör. Inhandlas lämpligen (utan kvitto) på någon bonnauktion.

Nu är jag personligen så hederlig så det nästan är litet stötande och det är därför ingen som rådfrågar mig i brottsliga frågor.  Visserligen kör jag oftast bil mycket fortare än vad hastighetsskyltarna anger men det är inget brott. Det är bara en anpassning till trafikens förutsättningar och kallas sunt förnuft.

Men en gång gjorde jag det perfekta brottet. Jag hämtade mig aldrig riktigt efter den upplevelsen.

Det är länge sen. Vi låg i lumpen i Karlskrona, ledningen tyckte att vi blivit försoffade och skickade oss till Kalmar för några veckors hård drill vilket vi inte gillade. Vår pluton var ingen heder för flygvapnet och, det medges, vi behandlade vår stackars överfurir illa. Vår kapten i Karlskrona blev informerad om detta och förklarade krig. Nu var det nolltolerans som gällde, minsta lilla förseelse skull beivras och maximala straff skulle utmätas.

Ibland var vi ute och krigade med lösa skott. Vi fick inför varje övning ut lösskjutningspipor som sattes på kpisten. Dessa pipor verkade vara försvarets största tillgång och hanteringen av dem var en stor och allvarlig sak. Vid återlämnandet kollades det noga att antalet stämde, ingen fick förkomma. En gång blev jag kvar vid skjutbanan för att städa upp och när jag kom till förläggningen var lösskjutningspiporna redan återlämnade till vapenförrådet. ”Gick det bra, räknade de piporna?”  ”Ja det stämde.” 

Bra, tänkte jag, då ska de få tillbaka en extra pipa nästa gång, det ska bli skoj att se om antalet stämmer då med. Men det blev ingen mera skjutning med lösa skott och när vi skulle åka hem till Karlskrona hade jag så en gevärspipa som jag måste göra mig av med. 

Detta fick inte uppdagas, det måste bli det perfekta brottet.

Det kan vara på sin plats med en kort beskrivning av brottsplatsen, (om det någon gång blir filmatiserat kommer det att vara till stor hjälp för regissören). Alltså, innanför entrén låg befälets expedition, till höger en lång korridor med logement och längst ner i slutet av korridoren huserade Lasse. Han var behjälplig med litet av varje på flottiljen och var inmönstrad som icke stridande eller ”malaj” som det också kallades. En glad lax, högröstad och litet egen, som vi sa på den tiden. En trappa ner låg källaren med skyddsrum och lokaler för vapenvård, sopor och cyklar.

Klockan 12 skulle det blåsas till uppställning med packning i korridoren. Kvart i var allt nerpackat, utom lösskjutningspipan. En vanlig dussinbov hade kastat den i närmaste papperskorg för att snabbt bli avslöjad. Men jag var gjord av annat virke. Med pipan närmast kroppen och kavajen väl knäppt rörde jag mig diskret mot trappan. Efter att noga kollat att ingen sett mig slank jag ner i källaren. Väl därnere undersöktes först vapenvårdsrummet, tomt, sedan cykelförvaret, bara cyklar, sedan soprummet.

Där stod tre enorma soptunnor. Det har varit lätt att öppna ett lock och släppa ner pipan. Det är väl känt från kriminalhistorien hur förbrytare gjort allt rätt men så slappnat av i ett avgörande ögonblick för att sen åka fast. Men, icke jag. Två tunnor var fyllda till hälften, en var bräddfull. Med skaftet till en sopborste grävde jag mig ner till mitten av den fulla tunnan. Där placerades lösskjutningspipan och förseglades med 70 cm sopor, väl packade. Därefter påbörjades reträtten. Cykelförrådet, OK, vapenvårdsrummet, OK. Ingen mer än jag fanns i källaren. Oförmärkt uppför trappan, ut i korridoren och in på mitt logement.  Jag lade mig på sängen i väntan på att överfurirens pipa skulle ljuda. Det kändes stort. Jag hade gjort det. Det perfekta brottet.

2 minuter i 12 hördes Lasses gälla röst ute i korridoren: ”Grabbar, grabbar, titta vad jag hittat!”. Alla sprang ut utom jag som låg som fjättrad vid sängen. Jag hade ingen förklaring. Jag fick aldrig någon förklaring. Men jag visste. Det är det närmaste jag varit det övernaturliga. När jag lyckades släpa mig ut i korridoren såg jag Lasse vifta med min lösskjutningspipa och högt och ljudligt berätta om sitt fynd. Jag var som förlamad. Överfuriren kunde komma vilken sekund som helst. Någon sa att Lasse skulle lämna in den på expeditionen. ”Nej, nej ”, sa han, ”den behåller jag”. Och samtidigt som överfurirens pipa ljöd försvann gevärspipan innanför Lasses skjorta och Lasse in på sitt logement.

Det var och förblev mitt enda perfekta brott. Jag må ha en bred kompetens men jag föll på den första punkten i kravspecifikationen, mitt psyke höll inte för chocken. Men galoscherna har jag kvar.

måndag 14 november 2011

Tiden läker alla sår


Det sägs så.

 En fras. Sådant allmängods som är lätt och behändigt att använda.
Men tiden kan vara en dålig doktor.  Tiden går och vi blir gamla och dör så småningom, tiden läker inte. Det som gör ont kan vävas in i en sinnrik kokong av trådar, en hård kapsel som kanske tynger men inte längre smärtar. 

Det har sagts att efter ett inbördeskrig tar det 200 år att läka såren. Det är ingen läkning. Barn som blivit märkta men inte stympade av det som deras föräldrar och mor- och farföräldrar upplevt frigör sig, om allt går bra, för att leva sina egna liv. Livet börjar om.

För tre år sedan dog en kvinna som varit min vän. Hon hade då varit gift i 50 år med sin man som dog året därpå.  När jag var på hans begravning sa en man att det blev tungt för änklingen att leva utan sin livskamrat.

Jag kände dem väl. Första gången i början av 60-talet, ett pokerparti i Sandviken. Det kom in en stor, vresig, litet skrämmande man och satte sig vid bordet. Ingen av oss kände honom.  Några ville bryta för att se en film som visades på biografen. Jag protesterade, aldrig, aldrig i mitt liv skulle jag titta på en sådan skräpfilm. Det blev en ordväxling som främlingen avslutade med: ”Kyss mig”. Utan att tänka mig för såg jag honom rakt i ansiktet och sa: ”Då går jag hellre på bio.” Efter det var vi vänner. Jag följde honom hem, han hade familj, två små glada flickor sprang runt oss.

Vi umgicks mycket det närmaste året innan jag flyttade och fortsatte min irrfärd.  Men han och hans fru har tillhört den lilla skara människor om vilka jag kan säga att de varit mina vänner. Vi höll kontakt, inte så ofta, men ändå. När han fyllde sextio, jag höll reda på hans födelsedag, åkte jag upp. Det var ingen fest egentligen, några arbetskamrater, en granne. Deras två barn var inte där.  Jag hade inte sett någon av flickorna på mycket länge, inte sen skoltiden. Träffades de inte sina barn?

Det var alltid roligt att träffas även om det oftast var litet trögt i början. Som vore de ovana att prata. Jag hade sen länge märkt en annan sak, de pratade med mig men vände sig aldrig mot varandra. Det var så tydligt. De verkade ensamma. Så därför, en gång när han inte var där frågade jag: ”Pratar ni inte med varann?” Svaret var kort: ”Nej.”
”När slutade ni med det?” Tystnad. En tanke slog mig.  ”Är det sen…..?”
Hon såg på mig och sa: ”Ja, då vart det slut.” 

Det var 1965, jag glömmer det inte. Det hände något som inte ska hända, inte får hända. Ett övergrepp. Nog om det, inga detaljer.

Denna gång när jag kom med frågan hade de alltså i 30 års tid gått bredvid varandra och tigit som om den enes språk var obegripligt för den andre. Det är omöjligt kanske någon säger, då kan man inte leva tillsammans. Men likväl var det så och de levde inte tillsammans. De gick bredvid varandra och om varandra. Var det därför som de var så ensamma? Var det därför man aldrig såg till deras flickor?

Försökte de komma ur det? Jag vet inte. Det kan vara så illa att alla stigar man ser och provar leder tillbaka till samma plats. Kanske gav de upp, så att det liv de levde blev en lång och tålmodig väntan på döden.

Tiden kan vara en dålig doktor. En av de sämre. Det behövs andra doktorer.