Här har du ditt liv.

Om släktforskning.

Att söka sina rötter, sägs det, är att söka sanningen om sig själv. Det ska ge en del av svaret varför man blev den man blev. När vi söker i kyrkböckerna ligger focus på gentiken. Vem var min farfar och farmor, morfar och mormor? Och vidare bakåt, släktled för släktled.  Vi får veta när de föddes och dog, var de bodde och hur de försörjde sig. Det ger inte besked om hur de var som människor och vad det eventuellt betytt för en själv.

Det finns åtminstone två problem med denna släktforskning. 1. Släktskapet. 2. Sökandet efter den store anfadern.

Peter Tillberg målade på 70-talet en tavla som fick namnet ”Hålet i gatan”.  En gata genom ett prydligt villasamhälle. I den finns ett stort, avgrundsdjupt hål som alla går runt och som ingen vill se. Släktforskningens svarta hål är att vi inte så noga kan veta hur det är med det biologiska släktskapet. Börjar vi ifrågasätta det är det roliga slut. Då är det bättre att gå runt det svarta hålet och titta åt något annat håll.

DNA-analyser där man kan se varifrån man härstammar har blivit en stor sak i USA. Inte minst sen Oprah Winfrey sökte sina rötter. Omgiven av en stor skara journalister, filmare och fotografer åkte hon till Zulu-land i Afrika för att se var hennes förfäder hade bott.

Det har visats sig vara ovanligt att inte hitta något som man inte väntat sig. De flesta afro-amerikaner har arv från vita i sin genuppsättning. Slavägare tog sig ofta friheter mot unga kvinnliga slavar. Om barn blev resultat växte dessa upp som negrer i slavsamhället.

En amerikan vars familj härstammade från Östeuropa och hade god koll på sin släkts historia långt tillbaka i tiden gjorde ett DNA-test. Han fick det oväntade beskedet att han till 25 % var fastlandskines. Antingen var hans farfar eller morfar inte hans biologiska förfader. Det var alls inte bra för hans fina släktträd.

 Före 1864 års strafflag var straffen hårda för dem som fick barn utanför äktenskapet. För en ogift kvinna gick det inte att komma undan straffet och skammen. För en gift kvinna fanns möjligheten och mycket goda skäl att gömma undan den utomäktenskapliga förbindelsen och låta maken stå som fader. Detta var hemligheter som följde de inblandade i graven och som är oåtkomliga för släktforskare. Men skammen att ha en oäkting eller vara en oäkting levde kvar långt in på 1900-talet.

Det är ingen stor sak nu om en kvinna som är ogift eller lever ensam får barn. Det finns inte oäktingar nu för tiden. Samhället har förändrats. Det är inte så stort behov att gömma och glömma som det var förr. Men för varje generation bakåt så minskar sannolikheten för att den som står som anfader är den biologiska anfadern och det skäl nog för att inte lägga så stor vikt vid släktskapet.

Det finns en annan sorts släktforskning där vi söker en ansedd anfader som vi kan jämföra oss med och vara stolt över. 

Först lite sifferexercis, det är två personer i den första generationen, våra föräldrar. I den andra är det mor- och farföräldrar, det blir fyra personer. Sen ökar det på. Om vi fortsätter så 10 släktled bakåt är vi någonstans i skiftet mellan 1500- och 1600-talet.  Enbart i denna generation blir det 1024 personer, hälften män och hälften kvinnor. Det är en brokig samling. Den tidens bondesamhälle gör att det är en majoritet av bönder, torpare och inhyses. 

Antag nu att jag skrider till handling och ställer alla dessa 1024 på bordet framför mig. Med ena handen lyfter jag upp en av dessa (en känd person som jag känner mig befryndad med, partnern får också följa med). Med den andra armen rensar jag bordet, bort med hela skocken, för att sedan sätta tillbaka den utvalde. Detta är min anfader deklarerar jag stolt, det är hans gener jag bär, det är honom jag ärvt.

Så blir det till att göra en släkttavla som börjar med den store mannen och slutar med en annan betydande person, mig själv. Var nu min ”anfaders” gener så starka och dominerande att de helt slagit ut arvet från den stora massan av enkelt och simpelt folk? Den tesen blir svår att försvara. Det är nog väldigt litet av hans genetiska arv som finns i mitt genom. Ska vi gissa på ungefär 1/ 1024-del?

Detta är en perverterad form av släktforskning. Man vänder på kikaren och tycker sig se en stor man, tittar man lite noggrannare så ser man sin egen fåfänga och sin egen dumhet. 

Man finner många exempel på denna fåfänga i de dokumentära släktforskningsprogram som mu är på modet i TV. De som söker sina rötter har lätt för att känna igen sig själva i framstående och berömda personer som dyker upp. En förfader som var våldsam, missbrukade sprit och för tredje resan stöld slutade sina dagar på Älvsborgs fästning känns inte bekant. Det är absolut inte en anfader. Och det blir ingen släkttavla med den typen.

Släktforskning kan vara något än att lusläsa kyrkoarkiven. Det kan vara av nytta och ibland nödvändig att få kunskap om sina närmaste förfäder för att man ska se sig själv och förstå varför livet blev som det blev. I 5:e Mosebok står det att Herren, din Gud låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led. Här handlar det om det sociala arvet.

Det händer att barn som tagit avstånd från sina föräldrar på äldre dagar till sin förskräckelse ser att de blivit ”precis som mamma/pappa”. Det är en del av arvet.

Ingen går in i en ny relation som ett oskrivet blad. Alla bär med sig en kappsäck som kan vara lätt eller tung att bära. För de som fått för tung börda gäller att de inte bär den ensam. De som finns runt om får också sin del. Därför, om vi vet vilket liv de som varit nära före oss levt och vilka strategier de använt för att överleva kan det vara lättare att se vad man fått med i sin egen säck.

När vi själva söker gäller både för det genetiska och sociala arvet att det inte är möjligt att gå långt tillbaka och få användbar information.  Tre, kanske fyra generationer. Sen blir det spekulationer och fantasier. Med DNA-analys kan man visserligen söka sig tillbaka till när våra förfäder en gång lämnade Afrika men det är information som inte är användbar när vi släktforskar. DNA kan också ge mått på risker och sannolikheter att vi drabbas av svåra sjukdomar.

Släktforskning har betydelse som historielektion. Sverige har förändrats enormt bara på 200 år, från att vara ett föga utvecklat agrarsamhälle utanför den europiska civilisationen till ett industri- och kunskapssamhälle bland andra.  Kunskap om den resan har ett stort värde.

Kniv och gaffel.

Vett och etikett 3.

Jag är en arbetsmiljörisk. Tänk, det visste jag inte. Det kom som en chock från klar himmel. Det handlar om servitörernas arbetsmiljö.

 En facklig förtroendeman för skrået ställde mig till svars.  Det gällde besticken, kniv och gaffel och hur dessa hanteras efter avslutad måltid. Han informerade mig om regelverket, utförligt och tålmodigt. Man lämnar inte besticken hipp som happ. Hur kniv och gaffel ligger efter måltiden lämnar ett klart budskap till servitörerna (och förmodligen till hela världen). 

Tänk dig en urtavla, sa han, om du lägger kniven klockan fyra och gaffeln klockan åtta markerar det att du som gäst vill ha påfyllning. Men om du lägger besticken tätt tillsammans med skaften i position klockan fyra så är budskapet att det är nog med mat. 

Jag har kontrollerat det med Magdalena Ribbing. Jo, det stämmer, det är så det är. 

Det är här det blir bekymmersamt. Jag har alltid, så långt jag kan minnas, lagt verktygen med skaften till vänster, position klockan sju. Det har varit en markering att så gör jag och så är det med den saken. Inte visste jag att varje position har en egen betydelse. Jag vet inte vilket budskap jag sänt ut, jag kan ha hävt ur mig rent förfärliga saker. 

Och problem blir det. Det ställer nämligen till det för servitörerna. Det är inget de mött under sin utbildning. De vet inte vad de ska ta sig till och det blir kaos.

Servitörerna lever under en ständig tidspress, säger den facklige förtroendemannen till mig, det finns ingen tid att stanna upp och klia sig i huvudet. Därför är det ett rent elände med folk som vill göra sig märkvärdiga och ställer till oreda.

Jag har länge väntat på att bli svartlistad på hotell och restauranger i Sverige och i hela EU. Jag har trott att det skulle ha att göra med min vana att slicka tallrikarna efter avslutad måltid.  Men det blev inte så, det blev besticken, mitt sätt att hantera kniv och gaffel som slutligen beseglade mitt öde.

Konsten att bli gammal.

 

Vett och etikett 2.

Det är väl ingen konst säger min cyniske vän.  Det ger sig alldeles självt, man blir gammal och det är inget att göra åt. Han må ha en poäng. 

När jag var ung var pensionärerna (de som levde så länge) inte särskilt aktiva. Alla hade slutat med hårt fysiskt arbete, många gick med käpp. De verkade acceptera hur livet blivit. 

Om jag som konsult skulle få i uppgift att trimma och styla ett exemplar av den gamla sortens gamlingar så ser jag direkt att det finns mycket att göra. Garderoben måste absolut förnyas. Ny frisyr. Inget hår i öronen, ögonbrynen ska trimmas, det är för mycket rynkor och veck här och var, det får man fylla upp på något sätt.

En kranskärlsröntgen får vi nog kosta på. Är rören rena så kör vi. Styrketräning och intervallträning med inslag av högintensiva moment står på schemat.  Stretching är A och O. 

Detta ovan nämnda exemplar skulle tro att jag blivit skvatt galen och stappla iväg till mina anhöriga för att framföra sina kondoleanser. ”Tänk, bara för ett halvår sen var han ju alldeles frisk, det har gått fort utför för han, väldigt fort.”

Men tiderna förändras och den nya sortens gamlingar är av annat virke. Det är nu en fröjd att vara livsstilskonsult. Livet är en ändlös räcka av utmaningar och det är

en kamp hela vägen.  Man vill ju vara den man alltid har varit. Inte gammal och gaggig. Att sitta under en glaskupa och rulla tummarna på gamla dar och vara tillfreds med detta är inte längre tillåtet. Det kanske har med heder att göra. Vi lever ju i en hederskultur.  

Men det finns fallgropar. Utmaningar är nog bra men du bör välja noga.

Du bör undvika utmaningar som tydligt och brutalt visar både för dig själv och omvärlden att du blivit gammal. Det tär nämligen på självkänslan att bli påmind om den saken.

Mellan T-centralen och SJ i Stockholm finns det en förbindelsegång som är fullproppad under högtrafik. Det finns mästare som i hög fart och till synes utan hinder skär genom detta köttberg. På 60-talet var jag en av dessa mästare. Förbindelsegången var en av Stockholms största tillgångar.

Tre krav ställdes; god överblick över ”spelplanen” för att se var öppningar kom att uppstå och utnyttja detta, bra rörlighet i midjeregionen samt en förmåga att kunna göra blixtsnabba sidoförflyttningar (den som sett Lionel Messi i Barcelona förstår vad jag menar). För något år sedan kom jag till denna fullproppade gång och mindes med glädje gamla tider. Men det blev snabbt och plågsamt uppenbart att jag blivit mycket gammal.  

Det är sådana utmaningar du ska undvika. 

Om du som mogen man rakar av det hår du har kvar, hänger ringar i öronen och klär dig som du tror att 20-åringar gör har du förmodligen missat att många unga män idag klär sig som gamla gubbar.Det är dessutom fullt möjligt att du inte är så oemotståndligt vacker som du var i din ungdom.

Om du nu inte vill? Om du är nöjd med att sitta i stadsparken och mata fåglar och lämnar utmaningarna till dem som är intresserade?  Då får du se till att skaffa dig förhinder. Om du lägger på dig 30-40 kg kan du slinka undan. ”Han har blivit litet kraftig”, säger folk, ”men annars är det precis samma person som det alltid har varit”. 

Du kan informera din omgivning om att du håller på att utarbeta en helt ny filosofisk teori som kommer att ställa Wittgensteins och Schopenhauers samlade vetande helt i skuggan och att det pressade tidsschemat inte ger utrymme för andra aktiviteter. 

Det är bara din fantasi som sätter gränserna för vad du kan hitta på.

Lycka till med ditt nya liv. Jag håller tummarna.

Konsten att hälsa.

Vett och Etikett 3.

I forntiden var det lätt att hälsa på folk. Grundbulten var då att man icke vidrörde varandra annat än vid alldeles speciella tillfällen, Detta kunde vara vid bröllop och särskilt påkostade evenemang där man mötte människor man aldrig tidigare sett. Det sägs att det även förekom vid anställningsintervjuer. Då togs det i hand, en handtryckning synkroniserad med en lätt böjning av ryggraden.  Hos den som var högre i rang var denna böjning knappt märkbar. 

Det var den formella delen.   Det berodde inte, somt illvilliga personer har antytt, på bristen av deodoranter. Man värnade blott om den personliga integriteten, detta långt innan allmogen visste vad personlig integritet var för sorts kofes.

Den informella delen hade mångtusenåriga anor. Hela världen, åtminstone den del som var närvarande, kunde uppfatta och värdera de hälsningar som utväxlades mellan två personer som passerade varandra på 30 meters håll, till synes omedvetna om varandras existens. Det var komplexa och utomordentligt utstuderade hälsningsceremonier som det skulle kunde skrivas avhandlingar om. 

Men nu är det andra bullar. Evolutionen har haft nämligen haft sin gång och förvandlat denna konst till en konstart som fysiskt är ytterst krävande för dem som har sin ungdom bakom sig.

Nu ska det ska kindpussas, se.

Till själva utförandet. (Försök inte att träna detta själv hemma, man bör vara två, någon ska ju kunna ringa efter ambulansen).

I utgångsställningen står de hälsande en och en halv meter från varandra, och lutar sig sedan framåt tills de står kind mot kind. Ofta med ett sörplande ljud, inte som när man äter kräftor men det är åt det hållet. (Det ska vara litet franskt gubevars) . Det är den enda kontaktytan som etableras, det ska nämligen vara rymd mellan kropparna, ”space” som amerikanarna säger.

I denna lutande ställning, om den är rätt utförd, bildas då en rät linje från hjässan till vristen, hos de verkliga mästarna går den ända ner till tåspetsarna. Jordens dragningskraft gör detta svårt att genomföra. Man böra var ung, slank, stark och vältränad.

De som har lagt sig till med stora magar får också stora bekymmer. Tyngdpunkten kommer då tyvärr för långt fram. Det problemet löser man till vardags genom att gå brett, luta sig bakåt och, under transport, se till att fötterna kommer något före kroppen. Som var och en inser är detta svårt att förena med moderna hälsningsritualer. Om tyngdpunkten kommer framför tåspetsarna tippar hela ekipaget.

Detta är inget litet problem och definitivt inget att skämta om. Nu är det som det är och ingen vet hur det hela kommer att utvecklas. Kanske behövs det mera forskning. Till den som är i akut behov av rådgivning kan man bara ge rådet att tills vidare undvika mänskliga kontakter, något som blivit lättare nu sedan Tv-mediet etablerats.