Konsten att bli gammal.

 

Vett och etikett 2.

Det är väl ingen konst säger min cyniske vän.  Det ger sig alldeles självt, man blir gammal och det är inget att göra åt. Han må ha en poäng. 

När jag var ung var pensionärerna (de som levde så länge) inte särskilt aktiva. Alla hade slutat med hårt fysiskt arbete, många gick med käpp. De verkade acceptera hur livet blivit. 

Om jag som konsult skulle få i uppgift att trimma och styla ett exemplar av den gamla sortens gamlingar så ser jag direkt att det finns mycket att göra. Garderoben måste absolut förnyas. Ny frisyr. Inget hår i öronen, ögonbrynen ska trimmas, det är för mycket rynkor och veck här och var, det får man fylla upp på något sätt.

En kranskärlsröntgen får vi nog kosta på. Är rören rena så kör vi. Styrketräning och intervallträning med inslag av högintensiva moment står på schemat.  Stretching är A och O. 

Detta ovan nämnda exemplar skulle tro att jag blivit skvatt galen och stappla iväg till mina anhöriga för att framföra sina kondoleanser. ”Tänk, bara för ett halvår sen var han ju alldeles frisk, det har gått fort utför för han, väldigt fort.”

Men tiderna förändras och den nya sortens gamlingar är av annat virke. Det är nu en fröjd att vara livsstilskonsult. Livet är en ändlös räcka av utmaningar och det är

en kamp hela vägen.  Man vill ju vara den man alltid har varit. Inte gammal och gaggig. Att sitta under en glaskupa och rulla tummarna på gamla dar och vara tillfreds med detta är inte längre tillåtet. Det kanske har med heder att göra. Vi lever ju i en hederskultur.  

Men det finns fallgropar. Utmaningar är nog bra men du bör välja noga.

Du bör undvika utmaningar som tydligt och brutalt visar både för dig själv och omvärlden att du blivit gammal. Det tär nämligen på självkänslan att bli påmind om den saken.

Mellan T-centralen och SJ i Stockholm finns det en förbindelsegång som är fullproppad under högtrafik. Det finns mästare som i hög fart och till synes utan hinder skär genom detta köttberg. På 60-talet var jag en av dessa mästare. Förbindelsegången var en av Stockholms största tillgångar.

Tre krav ställdes; god överblick över ”spelplanen” för att se var öppningar kom att uppstå och utnyttja detta, bra rörlighet i midjeregionen samt en förmåga att kunna göra blixtsnabba sidoförflyttningar (den som sett Lionel Messi i Barcelona förstår vad jag menar). För något år sedan kom jag till denna fullproppade gång och mindes med glädje gamla tider. Men det blev snabbt och plågsamt uppenbart att jag blivit mycket gammal.  

Det är sådana utmaningar du ska undvika. 

Om du som mogen man rakar av det hår du har kvar, hänger ringar i öronen och klär dig som du tror att 20-åringar gör har du förmodligen missat att många unga män idag klär sig som gamla gubbar.Det är dessutom fullt möjligt att du inte är så oemotståndligt vacker som du var i din ungdom.

Om du nu inte vill? Om du är nöjd med att sitta i stadsparken och mata fåglar och lämnar utmaningarna till dem som är intresserade?  Då får du se till att skaffa dig förhinder. Om du lägger på dig 30-40 kg kan du slinka undan. ”Han har blivit litet kraftig”, säger folk, ”men annars är det precis samma person som det alltid har varit”. 

Du kan informera din omgivning om att du håller på att utarbeta en helt ny filosofisk teori som kommer att ställa Wittgensteins och Schopenhauers samlade vetande helt i skuggan och att det pressade tidsschemat inte ger utrymme för andra aktiviteter. 

Det är bara din fantasi som sätter gränserna för vad du kan hitta på.

Lycka till med ditt nya liv. Jag håller tummarna.

Konsten att hälsa.

Vett och Etikett 3.

I forntiden var det lätt att hälsa på folk. Grundbulten var då att man icke vidrörde varandra annat än vid alldeles speciella tillfällen, Detta kunde vara vid bröllop och särskilt påkostade evenemang där man mötte människor man aldrig tidigare sett. Det sägs att det även förekom vid anställningsintervjuer. Då togs det i hand, en handtryckning synkroniserad med en lätt böjning av ryggraden.  Hos den som var högre i rang var denna böjning knappt märkbar. 

Det var den formella delen.   Det berodde inte, somt illvilliga personer har antytt, på bristen av deodoranter. Man värnade blott om den personliga integriteten, detta långt innan allmogen visste vad personlig integritet var för sorts kofes.

Den informella delen hade mångtusenåriga anor. Hela världen, åtminstone den del som var närvarande, kunde uppfatta och värdera de hälsningar som utväxlades mellan två personer som passerade varandra på 30 meters håll, till synes omedvetna om varandras existens. Det var komplexa och utomordentligt utstuderade hälsningsceremonier som det skulle kunde skrivas avhandlingar om. 

Men nu är det andra bullar. Evolutionen har haft nämligen haft sin gång och förvandlat denna konst till en konstart som fysiskt är ytterst krävande för dem som har sin ungdom bakom sig.

Nu ska det ska kindpussas, se.

Till själva utförandet. (Försök inte att träna detta själv hemma, man bör vara två, någon ska ju kunna ringa efter ambulansen).

I utgångsställningen står de hälsande en och en halv meter från varandra, och lutar sig sedan framåt tills de står kind mot kind. Ofta med ett sörplande ljud, inte som när man äter kräftor men det är åt det hållet. (Det ska vara litet franskt gubevars) . Det är den enda kontaktytan som etableras, det ska nämligen vara rymd mellan kropparna, ”space” som amerikanarna säger.

I denna lutande ställning, om den är rätt utförd, bildas då en rät linje från hjässan till vristen, hos de verkliga mästarna går den ända ner till tåspetsarna. Jordens dragningskraft gör detta svårt att genomföra. Man böra var ung, slank, stark och vältränad.

De som har lagt sig till med stora magar får också stora bekymmer. Tyngdpunkten kommer då tyvärr för långt fram. Det problemet löser man till vardags genom att gå brett, luta sig bakåt och, under transport, se till att fötterna kommer något före kroppen. Som var och en inser är detta svårt att förena med moderna hälsningsritualer. Om tyngdpunkten kommer framför tåspetsarna tippar hela ekipaget.

Detta är inget litet problem och definitivt inget att skämta om. Nu är det som det är och ingen vet hur det hela kommer att utvecklas. Kanske behövs det mera forskning. Till den som är i akut behov av rådgivning kan man bara ge rådet att tills vidare undvika mänskliga kontakter, något som blivit lättare nu sedan Tv-mediet etablerats.