onsdag 24 juli 2013

Skadeståndet




Om skadestånd


Det var en från början städad och trivsam midsommarfest, den som slutade med att Lasse sparkade Isaksson på benen och kastade ut honom i Dalälven. Isaksson fick så mycket vatten i sig så vi var tvungna att frakta honom till lasarettet för att få honom torr igen.

Två av barackens fönster hade visserligen gått förlorade dessförinnan men det var rena olyckshändelser. Första rutan gick när Hackunen skulle demonstrera ett dödligt specialslag från Karelen. Han tappade dock balansen i fel ögonblick och trädde ut armen genom dagrumsfönstret. Gotland noterades för ruta numro två. Han var en mycket ordningssam person. Det blev hans olycka. Han kastade ut en tomflaska som låg och skräpade, tyvärr hade han glömt att öppna fönstret. 

Som sagt, ordningen hade varit god.  Men Lasses vredesutbrott förstörde alltsammans. Det är klandervärt att bete sig på ett så våldsamt sätt. Det framhöll också den polisman som lasarettet kontaktat. Lasse skulle få stå till svars för misshandel. Rättegång kunde nog ha undvikits om inte Isaksson hade krävt att få skadestånd.

Isaksson far, som var torpare någonstans i Västerbotten, hade en gång fått ett skadestånd.  Militären hade kört sönder en bro. Man hade inte kommit överens och det hade gått till rättegång. När Isaksson var lagom berusad brukade han berätta om processen. Vad domaren hade sagt, vad advokaterna hades sagt och vilka dräpande svar som hans far levererat. Motpartens advokater hade kommit ända från Stockholm och lagt upp meterhöga travar med lagböcker och bönat och hotat. Men den västerbottniska klippan gick ej att rubba.

När Isaksson sen for söderut för att bli järnverksarbetare, som jag, bar han på en dröm. Drömmen om skadeståndet. Det stora skadeståndet, en miljon minst, som för alltid skulle bräcka hans far. När han fått sin miljon skulle han åka hem och utan att säga ett ord kasta pengarna på köksbordet där gubben satt, sen gå till spisen och ta sig en kopp kaffe och inget mer med det.

Efter helgen sågs Isaksson komma ut från Tempo ned en portfölj under armen. Den var helt ny, prislappen hängde kvar. Han skulle ha skadestånd, processen kunde börja.
Den följande veckan satt Lasse mest för sig själv, han verkade bekymrad. Städtanten, som varje dag tömde hans papperskorg, berättade att han höll på att skriva någon sorts inlaga. På söndagen gick jag in till honom för att se om han levde. Det var nätt och jämt, han låg till sängs. Han var ju ingen talare, sa han, därför hade han tänkt skriva en försvarsskrift för att förklara varför han sparkat Isaksson. Men han var ju ingen skrivare heller. Han fick inte ihop det. Om jag ville skriva?

Jag slog mig ner vid bordet samtidigt som jag ondgjorde mig över bristen på öl. Ty i baracken var det ett kriterium på god social och psykisk hälsa att klaga över bristen på öl när öl inte var tillstädes. Han visade mig ett papper med ett par rader. 

"Herr Domare.
När jag var liten härjades min barndoms by av pesten. Det var jag som släppte lös farsoten. Det var mitt fel”. 

Så långt hade han kommit. Sen berättade Lasse sin förskräckliga historia.

Hans morfar hade varit jägare liksom dennes far och farfar före honom. Lasses pappa hade kört lastbil. Inom släkten hade uppstått tvivel om lämpligheten av att låta en så urspårad person påverka Lasses uppfostran. Så Lasse lämnades till morfar och mormor.
Han hade också utvecklats år rätt håll. Han kunde ju inte gå på björn direkt, liten som han var, men när han började skolan hade han övertagit råttbekämpningen på gården. 

Morfar höll med råttfällor och fem öre per fångst och mormor med ostkanter och brödbitar. Fällorna gillrades på logen där råttorna hade sitt högkvarter. Allt gick till det bästa och framtiden var ljus.

Men så en dag, det var under Lasses andra skolår, berättade lärarinnan om digerdöden. Det var en hemsk sjukdom som hade grasserat förr i tiden, folk hade blivit väldigt sjuka och hade dött varenda en. Medan lärarinnan berättade slingrade hon sig runt på stolen och hennes anletsdrag förvreds så barnen förstod till fullo hur plågsam denna död hade varit. Och det hade växt mossa över byarna så att de alldeles försvunnit. Folk som varit ute och vandrat flera hundra år senare och råkat trampa på kyrktornsspirorna hade fått blodförgiftning och dött dom med.

Det var i döda råttor det blev dylika pestbaciller och tog man i sådan råtta hoppade bacillerna på en och då var det klippt.Den dagen glömde Lasse att vittja sina fällor. Nästa dag drog han sig till minnes lärarinnans visdomsord och var glad att skolvägen gick en bit från logen. Tredje dagen gick han nere i landsvägsdiket. Det vart det inte bättre av men det kunde inte bli sämre heller och så slapp han se logen. Det stod helt klart att logen var full av pestbaciller. 

Han insåg att detta var en alltför allvarlig sak för att någon vuxen skulle klara av det. När dörren öppnades skulle det bli pest och allt folk skulle dö. Grannens höns skulle dö, några vingliga steg och ett sista kackel och hunden, den snälla hunden. Det var en fasansfull tid som följde. Varje morgon såg han sig i spegeln för att se om håret vitnat. Han hade läst i Lektyr om en man som torterats av indianer och blivit vithårig över en enda natt. 

En dag utspelades ett samtal vid middagsbordet.
”Har du varit till logen idag” frågade mormodern. ”Jamen” svarade morfadern.

Lasse, som förstod vad klockan var slagen, skyndade sig ut och klättrade upp på källarbacken. Där satt han ganska säkert och hade uppsikt över sin morfar som arbetade på gården. Men gubben var seg och visade inga sjukdomstecken. Lasse tänkte att det tog tid innan sjukdomen bröt ut.

Så snart han vaknade nästa morgon sprang han till fönstret för att kolla läget. Jo, morfadern var på benen, pigg och kry. Och det fortsatte han att vara nästa dag och dagen därpå och i alla dagar därefter.

Och livet gick vidare, sa Lasse. Han blev ju ingen jägare förstås. Men han blev färdig med skolan, blev stor och vandrade ut i världen. När han många herrans år senare kom hem från Australien kunde han konstatera att byn fortfarande var märkt av pestkatastrofen och hade insett att den aldrig mera skulle repa sig.

”Jamen, vad har Isaksson med det att göra?”, avbröt jag. Då hävde sig Lasse upp från sin bädd. ”Jo, han sa att barn inga bekymmer har, han sa att barn är lyckliga och inte vet vad bekymmer vill säga. Det var då jag slängde ut den idioten i älven.”

”Men nog är det rent förbannat”, sa jag, ”att det inte finns någon öl.”