Om skadestånd
Det var en
från början städad och trivsam midsommarfest, den som slutade med att Lasse
sparkade Isaksson på benen och kastade ut honom i Dalälven. Isaksson fick så
mycket vatten i sig så vi var tvungna att frakta honom till lasarettet för att
få honom torr igen.
Två av
barackens fönster hade visserligen gått förlorade dessförinnan men det var rena
olyckshändelser. Första rutan gick när Hackunen skulle demonstrera ett dödligt
specialslag från Karelen. Han tappade dock balansen i fel ögonblick och trädde
ut armen genom dagrumsfönstret. Gotland noterades för ruta numro två. Han var
en mycket ordningssam person. Det blev hans olycka. Han kastade ut en tomflaska
som låg och skräpade, tyvärr hade han glömt att öppna fönstret.
Som sagt,
ordningen hade varit god. Men Lasses
vredesutbrott förstörde alltsammans. Det är klandervärt att bete sig på ett så
våldsamt sätt. Det framhöll också den polisman som lasarettet kontaktat. Lasse
skulle få stå till svars för misshandel. Rättegång kunde nog ha undvikits om
inte Isaksson hade krävt att få skadestånd.
Isaksson
far, som var torpare någonstans i Västerbotten, hade en gång fått ett skadestånd.
Militären hade kört sönder en bro. Man
hade inte kommit överens och det hade gått till rättegång. När Isaksson var
lagom berusad brukade han berätta om processen. Vad domaren hade sagt, vad
advokaterna hades sagt och vilka dräpande svar som hans far levererat.
Motpartens advokater hade kommit ända från Stockholm och lagt upp meterhöga
travar med lagböcker och bönat och hotat. Men den västerbottniska klippan gick
ej att rubba.
När Isaksson
sen for söderut för att bli järnverksarbetare, som jag, bar han på en dröm.
Drömmen om skadeståndet. Det stora skadeståndet, en miljon minst, som för
alltid skulle bräcka hans far. När han fått sin miljon skulle han åka hem och
utan att säga ett ord kasta pengarna på köksbordet där gubben satt, sen gå till
spisen och ta sig en kopp kaffe och inget mer med det.
Efter helgen
sågs Isaksson komma ut från Tempo ned en portfölj under armen. Den var helt ny,
prislappen hängde kvar. Han skulle ha skadestånd, processen kunde börja.
Den följande
veckan satt Lasse mest för sig själv, han verkade bekymrad. Städtanten, som
varje dag tömde hans papperskorg, berättade att han höll på att skriva någon
sorts inlaga. På söndagen gick jag in till honom för att se om han levde. Det
var nätt och jämt, han låg till sängs. Han var ju ingen talare, sa han, därför
hade han tänkt skriva en försvarsskrift för att förklara varför han sparkat
Isaksson. Men han var ju ingen skrivare heller. Han fick inte ihop det. Om jag
ville skriva?
Jag slog mig
ner vid bordet samtidigt som jag ondgjorde mig över bristen på öl. Ty i
baracken var det ett kriterium på god social och psykisk hälsa att klaga över
bristen på öl när öl inte var tillstädes. Han visade mig ett papper med ett par
rader.
"Herr Domare.
När jag var liten
härjades min barndoms by av pesten. Det var jag som släppte lös farsoten. Det
var mitt fel”.
Så
långt hade han kommit. Sen berättade Lasse sin förskräckliga historia.
Hans morfar
hade varit jägare liksom dennes far och farfar före honom. Lasses pappa hade
kört lastbil. Inom släkten hade uppstått tvivel om lämpligheten av att låta en
så urspårad person påverka Lasses uppfostran. Så Lasse lämnades till morfar och
mormor.
Han hade
också utvecklats år rätt håll. Han kunde ju inte gå på björn direkt, liten som
han var, men när han började skolan hade han övertagit råttbekämpningen på
gården.
Morfar höll med råttfällor och fem öre per fångst och mormor med
ostkanter och brödbitar. Fällorna gillrades på logen där råttorna hade sitt
högkvarter. Allt gick till det bästa och framtiden var ljus.
Men så en
dag, det var under Lasses andra skolår, berättade lärarinnan om digerdöden. Det
var en hemsk sjukdom som hade grasserat förr i tiden, folk hade blivit väldigt
sjuka och hade dött varenda en. Medan lärarinnan berättade slingrade hon sig
runt på stolen och hennes anletsdrag förvreds så barnen förstod till fullo hur
plågsam denna död hade varit. Och det hade växt mossa över byarna så att de
alldeles försvunnit. Folk som varit ute och vandrat flera hundra år senare och råkat
trampa på kyrktornsspirorna hade fått blodförgiftning och dött dom med.
Det var i
döda råttor det blev dylika pestbaciller och tog man i sådan råtta hoppade
bacillerna på en och då var det klippt.Den dagen
glömde Lasse att vittja sina fällor. Nästa dag drog han sig till minnes
lärarinnans visdomsord och var glad att skolvägen gick en bit från logen.
Tredje dagen gick han nere i landsvägsdiket. Det vart det inte bättre av men
det kunde inte bli sämre heller och så slapp han se logen. Det stod helt klart
att logen var full av pestbaciller.
Han insåg
att detta var en alltför allvarlig sak för att någon vuxen skulle klara av det.
När dörren öppnades skulle det bli pest och allt folk skulle dö. Grannens höns
skulle dö, några vingliga steg och ett sista kackel och hunden, den snälla
hunden. Det var en
fasansfull tid som följde. Varje morgon såg han sig i spegeln för att se om
håret vitnat. Han hade läst i Lektyr om en man som torterats av indianer och
blivit vithårig över en enda natt.
En dag
utspelades ett samtal vid middagsbordet.
”Har du
varit till logen idag” frågade mormodern. ”Jamen” svarade morfadern.
Lasse, som
förstod vad klockan var slagen, skyndade sig ut och klättrade upp på
källarbacken. Där satt han ganska säkert och hade uppsikt över sin morfar som
arbetade på gården. Men gubben var seg och visade inga sjukdomstecken. Lasse tänkte att det tog tid innan sjukdomen bröt ut.
Så snart han
vaknade nästa morgon sprang han till fönstret för att kolla läget. Jo,
morfadern var på benen, pigg och kry. Och det fortsatte han att vara nästa dag
och dagen därpå och i alla dagar därefter.
Och livet
gick vidare, sa Lasse. Han blev ju ingen jägare förstås. Men han blev färdig
med skolan, blev stor och vandrade ut i världen. När han många herrans år
senare kom hem från Australien kunde han konstatera att byn fortfarande var
märkt av pestkatastrofen och hade insett att den aldrig mera skulle repa sig.
”Jamen, vad
har Isaksson med det att göra?”, avbröt jag. Då hävde sig Lasse upp från sin
bädd. ”Jo, han sa att barn inga bekymmer har, han sa att barn är lyckliga och
inte vet vad bekymmer vill säga. Det var då jag slängde ut den idioten i älven.”
”Men nog är
det rent förbannat”, sa jag, ”att det inte finns någon öl.”