tisdag 27 september 2011

Storsjöodjuret.

Finns Storsjöodjuret?

Låt oss nu reda ut den frågan. Vi har många vittnen som sett Storsjöodjuret. Det är övermaga att detta ifrågasätts av personer som inte var närvarande vid observationstillfällena. Föreningen Storsjöodjuret har utifrån antalet observationer plus beräknat mörkertal kommit fram till att 5-6000 personer sett odjuret.

Det byggs nu observationsplatser runt Storsjön där allmänhet och turister kan stå och beskåda odjuret när det kommer till ytan. Att påstå att detta är lurendrejeri och att odjuret inte finns är helt orimligt. Om det vore ett bedrägeri och detta avslöjades vore det en skandal som turistnäringen svårligen skulle hämta sig från.

Östersundsposten hade sommaren 2011 ett stort reportage om Storsjöodjuret och intervjuade personer som sett fenomenet ifråga. Bland dessa var den förra riksdagsmannen Erik A. Egervärn. Han var av Centern och väljarna i tio år utsedd att sköta rikets affärer.  Detta kan ses som en kvalitetsstämpel och gör att hans ord väger tungt när det gäller Storsjöodjuret och andra frågor.

2009 beviljade Bergs kommun 900 000 kr för byggande av ett Visitors Center i Svenstavik där information on odjuret skulle samlas. Detta år har Bergs kommun sagt nej till gruvindustri inom kommunen. Detta kan synas besynnerligt då kommunen har en åldrande befolkning och är i akut behov av nyinflyttning och nya arbetstillfällen. Det går dock rykten (ännu ej bestyrkta) om att kommunstyrelsen medelst kraftiga nät lyckats stänga in Storsjöodjuret i Bergsviken. Istället för gruvindustri planerar man nu för en turistinvasion. 

All denna evidens bildar ett fundament så starkt att man kan ställa sig därpå och deklarera det vara ställt bortom allt tvivel att odjuret existerar.

Hur ska vi gå vidare?  Det är lovvärt med alla dessa observationsplatser och undervattenskameror.  Men. Även om Jämtland har fostrat många skarpa hjärnor (förmodligen fler än något annat landskap om man tar folkmängden i beaktande) har ingen tagit tag i den centrala frågan, reproduktionen.  

Hur gammalt kan Storsjöodjuret bli?  Grönlandsvalar kan bli över 100 år, nyzeeländska ålar likaså, vissa sköldpaddsarter närmare 200 år. Det finns skamligt liten forskning om sjöormar. Låt oss anta en maxålder på 100 år, då skulle det var mellan fem och tio generationer sedan den första observationen på 1600-talet.

Några hävdar att det är myndigheterna som har, på samma sätt som med vargen, planterat in Storsjöodjuret.  Jag tror att vi kan bortse från det. Det vore en stor apparat att hantera som därtill måste upprepas med jämna intervall. Och vem levererar sjöodjur?

Andra säger att Storsjöodjuret har ett evigt liv. Vissa växter och djur förökar sig könlöst där de nya individerna blir genetiskt identiska. Men det är helt okänt när man kommer så långt upp på utvecklingsstegen där Storsjöodjuret befinner sig. Om det visar sig Storsjöodjuret kan klona sig själv vore det en sensation som för all framtid skulle sätta Storsjön och Jämtland på världskartan.

Vi får nog anta det är en traditionell förökning där två individer fattar tycke för varandra och får barn. Då är vi uppe i minst två Storsjöodjur. Om vi antar att Storsjöodjuret har funnits sedan Jämtländska issjön bildades för 9000 år sedan blir så det många generationer. Det är osannolikt att varje generation bestått av två individer som fått två avkommor som i sin tur gift sig och fått två barn. Jag är ingen genetiker men jag antar att det skulle bli inavel. 

Jag tror alltså att det alltid har funnits ett bestånd stort nog och med tillräcklig genetisk variation för att arten skulle överleva. Hur stort är då beståndet? Det är det ingen som vet. Det måste vara en så stor stam att reproduktionen säkras men den får inte bli så stor att Storsjön töms på fisk. Tål beståndet att beskattas? Det är en svindlande tanke att någon av stadens sushirestauranger skulle ha odjuret ifråga på menyn. Detta är grannlaga och trängande frågor där politiker och vetenskapsmän i samförstånd må finna svaren på hur denna tillgång ska förvaltas.

fredag 23 september 2011

Euron


Eurons framtid.

Ja, så var det då dags för euron.  Det är bara att sätta sig bekvämt med något gott att dricka, lämpligt tilltugg och följa utvecklingen. Onekligen spännande.

Den gemensamma valutan var nödvändig och var lyckosam till att börja med. Europa slapp det elände som finanskrisen 2008 skulle orsakat för länder med egna valutor, usla finanser och klen tillväxt.  Det var ett stort och praktfullt bygge som sjösattes, det skulle rida ut svåra stormar och göra Europa till en ekonomisk stormakt. Ja, sannerligen är det ett vackert skepp som vi nu ser driva för vinden med många nöjda passagerare och utan besättning.

EU och den gemensamma valutan är politiska projekt, inget fel i det. Men det som utmärkt dessa projekt är vad den kunnige kommentatorn Rolf Gustavsson har kallat ”flykten framåt”. Med det menar han att när man stött på problem har man undvikit dem och skjutit dem framför sig i förhoppningen om att det skulle lösa sig så småningom.  Underlåtelsesynderna har hunnit ifatt och straffar Europa. Vi ser nu vilsna ledare som planlöst irrar runt och försäkrar att allt är i god ordning.

Innan euron kom kunde ett land missköta sin ekonomi och devalvera sig ur eländet och så börja om på nytt. Med euron försvann den möjligheten, nu måste man sköta sig, så enkelt var det.  Det lät bra men det var inte så enkelt. Det var en monetär union med en centralbank som tog beslut om räntesatser, inflationsmål och annat som hör en valuta till. Den fiskala sidan med finanspolitik, budget och skatter fick varje land hantera efter eget förstånd och gottfinnande. På papperet fanns visserligen gränser för budgetunderskott och statsskuld som inte togs på allvar.

Det är svårt att se hur den gemensamma valutan skulle kunna fungera utan en överstatlig styrning av både finanspolitik och penningpolitik och kontroll över kapitalflödena. Här kommer problemen. Det skulle vända upp och ner på hela EU-projektet och vad resultatet slutligen skulle bli kan man bara spekulera om. Ett alternativ har lanserats, euroobligationer. Det innebär att europiska centralbanken, ECB, lånar pengar och i sin tur slussar ut dem till medlemsstaterna till en rimlig ränta. Det innebär att alla medlemmar inom euroområdet får ta risken och dela på eventuella förluster. Ett plåster som skulle stoppa blodflödet. Tyskland som är en ekonomisk stormakt skulle få ta en mycket stor del av ansvaret, något som torde vara svårt att förankra inom den tyska väljarkåren. Angela Merkel har helt frankt konstaterat att detta är uteslutet.

Det som från början var ett grekiskt problem har spridit sig Det stod tidigt klart att Grekland inte skulle klara sig. Krismedvetandet var lågt i landet, alla ville att någon annan ska betala. Det kommer visa sig vara var ett stort misstag när euroländernas ledare den 21 juli 2011 beslutade om ett andra räddningspaket för Grekland. Det var att återigen skjuta problemen framför sig. En tillfällig betalningsinställelse då, med en kraftig nedskrivning av Greklands skulder skulle kanske gjort Greklands problem hanterbara och räddat euron. 

Nu, två månader senare är det kanske för sent, tsunamin rullar in mot Spaniens, Portugals, Italiens och Irlands kuster. Dessa länder har nu fått räntekostnader på nytecknade lån som deras ekonomier i längden inte klarar av. Spanjorerna kan med rätt tycka att detta är orättvist. Deras ekonomi är inte i grunden sämre än vad Englands ekonomi är. Den gängse förklaringen är att krisländerna på ett ansvarslöst sätt slarvat bort sina pengar. Om det är sant så är det en liten del av sanningen. Det fria kapitalflödet förklarar bättre dagens kris. När de här länderna blev medlemmar i valutaunionen flöt mycket pengar in, det blev en investeringsboom. Produktiviteten sjönk. När problemen uppstod flödade pengarna i andra riktningen, något som de enskilda länderna och deras regeringar inte kunde påverka och krisen var ett faktum.

När Lehman Brothers tillät haverera 2008 kom hela finansvärlden i gungning. Den lärdom man drog var att detta inte fick upprepas. Stora banker och finansinstitutioner var för stora för att falla. Staten måste gå in och rädda dem och det finansiella systemet. Främst franska och tyska banker är hårt exponerade mot krisländerna vid Medelhavet. Skulle Italien och Spanien haverera blev förlusterna enorma och många banker skulle vara konkursfärdiga. Det finns uppskattningar att enbart de franska bankerna har att fordra 640 miljarder euros från krisländerna vid Medelhavet. Det kan man jämföra med den räddningsfond om 440 miljarder som ECB planerar. Det är nog en orsak till att europeiska ledare nu verkar vara helt paralyserade. Franska och tyska politiker är nu fullt upptagna med att planera hur de egna bankerna ska räddas.

Det finns en växande folklig vrede världen över detta system där banker tar stora risker och stora vinster när allt går bra men överlåter förlusterna till skattebetalarna när något går på tok. Vi kan komma till en punkt där det inte längre är politiskt möjligt att göra det. Och om man försöker kan det komma nya partier och nya ledare som ritar om den politiska kartan. Det har hänt förr, mellankrigstidens Tyskland är ett exempel.

En annan allvarlig sak med krisen är det recept som skrivs ut, ”tagelskjorta på”, alla ska svälta sig ur krisen. Det fungerade för Sverige under 90-talskrisen när vi hade problem men vår omvärld ekonomiskt var i bra skick och efterfrågade det vi hade att sälja. Vi kunde exportera oss ur krisen. Men nu när svältdieter är på modet både i USA, England och inom EU fungerar det inte så bra.

Makroekonomer som Paul Krugman sliter sitt hår i förtvivlan. Enligt Krugman har vi de sista 1 och 1 ½ åren gått i helt fel riktning, ner mot en depression. Tanken har varit att minskade utgifter ska reducera underskotten, återställa marknadens förtroende och öka tillväxten. Men det fungera inte så. Vi startar istället en spiral nedåt som är svår att komma ur. Nedskärningar sänker efterfrågan i ekonomin, folk håller i sina pengar och i slutändan minskar statens inkomster. Svaret på det är ytterligare drastiska kostnadsminskningar och så går det runt i denna förutsebara men oönskade spiral. När vi lever i en värld där svältdieten gäller är det svårt att exportera sig ur eländet. Man kan lämna det här samhället, flytta ut till landsbygden och odla sina egna grönsaker och försöka överleva. Det är en trend som vi nu kan se i Grekland.

Så, vad kommer nu att hända? Bra fråga.  Om euron och EU, med de institutioner som nu finns kollapsar vet vi inte vad som kommer att resa sig ur askan. Ogillar man osäkerhet är detta förfärligt. Om det blir så att krisen klingar av och vi kan hanka oss fram och återgå till det som var förut, med en dysfunktionell union utan fungerande författning, med en valutaunion som man ständigt får lappa och laga då stundar mörka tider.

torsdag 22 september 2011

Den inre rösten.

Lyssna till din inre röst.

Det var en dam härförleden som allvarligt såg mig rakt in i ögonen och sa ”Du ska lyssna till din inre röst.”  Jag kom av mig rätt ordentligt och fick inte fram något vettigt svar. 

Kommer att tänka på alla de goda råd och Sanningar som under ett långt liv kommit mig till del. Om jag hade tagit allt detta till mig och inte varit så egensinnig skulle jag nu på äldre dagar kunna se tillbaka på mitt liv och säga ”Sannerligen, det blev perfekt.” I stället blev det som det blev.  En annan dam i ett annat sammanhang förlorade en gång tålamodet och skrek ”Till slut sitter du ensam i en koja långt inne i skogen där du aldrig ser en människa”. Det var ingen dålig prognos.

Jag kommer aldrig bli en medlem i en sekt. Jag blir inte antagen. Lyckas jag smyga mig in någon gång blir jag snart utkastad. Jag är för besvärlig, obstinat säger en del. Jag är inte lojal, frågar för mycket och ställer fel frågor. Men jag saknar gemenskapen. Det fanns en baptistförsamling i den by där jag växte upp och den varma gemenskapen som fanns bland de ”frälsta” var lockande. Men inte blev jag frälst, tvärtom blev jag relegerad sista året i söndagsskolan.

Samma längtan att tillhöra en gemenskap kände jag av när jag i slutet av 60-talet bodde i miljöer där man kämpade för att befria Det Arbetande Folket från Kapitalets bojor.  Det visade sig att jag var obildbar. Jag tog inte till mig Sanningen, tvärtom kom jag med dumma frågor. Men jag blev väl behandlad, betraktades inte som en Folkets fiende utan snarare som att jag var litet knäpp.

Men hur är nu detta att ”Lyssna till sin inre röst”?  Den erfarenhet jag fått hör samman med att jag totalt saknar orienteringssinne, ett arv från min moders sida som jag gärna avstått från. Om det är mulet och solen inte syns och det inte finns något i terrängen att rätta sig efter så snurrar allt. Kompassen har blivit min bästa vän. Så var det inte från början. När jag var osäker sade min inre röst ”No problem” och pekade ut färdriktningen. Kompassen sade ofta något helt annat. Men min inre röst dallrade aldrig på rösten, den var bestämd och tvekade inte. Den var svår att stå emot. Så kunde det bli någon extra mil att gå innan jag kom tillrätta och det tog på krafterna. Så det fick till slut bli så att kompassen alltid fick bestämma hur tokigt den än pekade.

Nu hör jag i andanom hur det bankar argt på mina fönster. ”Det är inte den rösten, dummer!” 

Men vad är det då för röst? Kommer den från vårt undermedvetna? Är den inre rösten ett resultat av vår hjärnas outtröttliga arbete med att ta in information, bearbeta, analysera och lösa problem. Det är begripligt. Ibland lägger man undan något problem som man inte får någon rätsida på för att sen plötsligt se svaret. Och man undrar hur man kunnat missa det.

Alla är inte nöjda med det svaret. Hjärnan må vara en enastående computer säger man men det är inte där vi ska söka. Det finns något bortom den egna biologin, det egna förståndet, långt bortom skogarna och bergen. Jag tror inte jag följer med. Jag blir nog mest till besvär.

måndag 5 september 2011

Författaren

Författaren

”Vad ska du bli min lilla gosse, när du blir stor.” Så frågade vuxet folk när jag var liten. Jag skulle inte bli något särskilt. Huvudsaken var att jag blev stor, då skulle jag slå av armar och ben på min elaka morbror som jämt retades med mig. Men ödet ville annorlunda. Jag blev inte tillräckligt stor, ty den elake morbrodern växte ut till en av de stabbigaste skogsarbetare som socknen hade skådat. Besviken vandrade jag då ut i världen där jag upplevde myckehanda skakande och såg många märkliga ting.

Men frågan ”vad ska du bli” förföljde mig och för att freda mitt samvete såg jag om efter en lämplig titel. Nästan alla yrken hade dock sådana fel och brister att de inte kunde accepteras. Dessa kasserade födkrokar förde jag in på min svarta lista, det var en liten svart anteckningsbok som det stod ”Notes” på.
Någon gång i sitt liv har man storsändning och rensar i sedimenten. En sådan gång kom boken fram, när den föll ner på golvet med sidan F uppslagen, kunde jag läsa ”FÖRFALSKARE”, ”FÖRFATTARE”, ”FÖRTENNARE”. 

Att förfalskning är ett lägre stående hantverk är klart och ingen förundras väl över att det finns med i denna förteckning. Vad förtennaryrket beträffar hade detta fordom en låg social status. Den ökande folkbildningen har emellertid gjort underverk och lett till en förfinad syn på denna yrkesgrupp. När man förut sa - ” Titta, nu kommer en tattare” så låter det numera – ” Se där, en subkulturist.” Och det är ju skillnad.

Vad som gjort yrket problematiskt är de nya material, rostfritt och plast, som helt har trängt undan den gamla hederliga kopparn. Nu är det naturligtvis en fördom att plast inte går att förtenna. Inget är omöjligt för en fackman. Men resultatet är ändå sådant att fackmannen bör ta betalt i förskott och helst ha tillgång till en snabb sportbil som kan föra honom undan kundernas vrede. Det är utan tvivel ett otacksamt och hårt arbete och ingen yrkesvägledare sänder nu för tiden in någon på denna bana. 

Att vara författare framstår för många som något av ett drömyrke. Förmodligen ser de sig själva, avspänt småpratande, ta emot nobelpriset ur Majestätets hand. Men jag vet bättre besked om författandets villkor och hade goda skäl att föra in denna sysselsättning i min svarta bok. En gång kände jag nämligen en författare. Hans namn var Sune Svensson och hans verk ”De knutna nävarna ” var avsett att bli en följetong i tio delar.
Innevånarna i den ungkarlsbarack där jag då bodde arbetade alla i ortens järnverk. Sune och jag delade rum. Han var som folk är mest och försökte, som vi andra, att leva upp till de föreställningar om barackfolkets syndiga leverne som cirkulerade i staden. Dessa rykten hade stora saker att berätta om spritfester, slagsmål och erotiska utsvävningar. Vi var alla dömda till ett evigt misslyckande, våra fysiska och ekonomiska resurser räckte inte till. I denna miljö skapades ”De knutna nävarna”. 

En dag tittade Sune upp från sin veckotidning och sade, i förbigående, - ”Oj, oj, vad dom är dåliga, följetongerna, jag tror jag ska skriva en följetong själv.” En kväll, några dagar senare sprang han upp från sängen, kastade tidningen på golvet och utbrast, ”Jag ska banne mej skriva en följetong själv”. Man kunde se att han fattat ett viktigt beslut. En tid därefter var han tyst och inåtvänd och gav sig ofta ut på långa skogspromenader. En dag lade han några papperslappar på bordet, storyn var färdig. Då jag var känd som en flitig följetongsläsare ville han nu höra min mening. 

Handlingen var förlagd dels till lasarettets kirurgiska avdelning, dels till krogen och verket var ett äkta triangeldrama. Där var först en underläkare, försagd och fattig, men med en glödande kärlek till Syster Irma. Irma älskade förvisso underläkaren, men han var ju så fattig, stackarn. Och så var det överläkaren på kirurgiska avdelningen, en stor och opolerad knöl, svår på fruntimmer.

I de första åtta avsnitten skulle överläkaren vara ute och svira med syster Irma som dock skulle hålla på sig, ty innerst inne var hon en fin flicka. Men i det nionde avsnittet skulle det hända saker, ambulanssirener, däck som tjöt mot asfalten, spring i korridorerna, in skulle komma ett svårartat harpestfall och läkarvetenskapen, inklusive överläkaren, skulle stå maktlös. Underläkaren skulle då träda fram med skalpellen i ett stadigt grepp och rädda patienten genom en sex timmar lång operation. Syster Irma skulle då inse vem hon hela tiden älskat och falla i hjältens armar. Happy End.

Kärlekens metamorfosiska verkan var grundtemat, förklarade Sune. De knutna nävarna skulle öppnas i det tionde avsnittet. Det var en symbol för det ”Ja” till kärleken och livet som slutet utgjorde. Därtill ville han försvara de romantiska värdena, något som helt fallit ur modet. Jag satt stum av häpnad. Visserligen hade jag aldrig sett någon författare och visste därför inte hur en sådan var beskaffad, men den som skrev ett så mäktigt verk som ”De knutna nävarna” måste med all rätt kunna kallas författare. Det var dessutom första gången som harpesten avhandlades i skönlitterära sammanhang. Detta var så mycket märkligare som följetongen skrevs innan harpesten var riktigt aktuell här i landet och sjukdomen var på den tiden tämligen okänd, även i medicinska kretsar. 

Nu följde en lycklig tid. Sune skrev var ledig stund. Glatt och lustigt var hans sinne. Lätt och ledigt löpte pennan där han satt och lade mening till mening, sida till sida. Det var en fröjd att se honom sitta vid bordet med en bunt oskrivna ark på den ena sidan och en ständigt växande manuskripthög på den andra. På kvällarna när vi andra samlades runt pokerbordet kunde vi höra hur han gnolade och småsjöng för sig själv.
Men en kväll när jag kom in på rummet sjöng han inte längre. Fyra avsnitt var färdiga men det hade börjat gå trögt. Det var som om personerna började sätta sig på tvären, de betedde sig inte riktigt som meningen var. 

Underläkaren som ju skulle vara en tystlåten natur artade sig till att bli en riktig surrkuse. Varje gång han fick en replik ville det bli till en lång filosofisk betraktelse. Det var riktigt jobbigt att hålla ordning på honom. Jag muntrade upp Sune med att det nog skulle gå bra och följande vecka såg två nya avsnitt läggas till den färdiga högen. Så en dag, på hemväg från jobbet, mötte jag författaren på gatan. Han hade en systempåse i ena näven och verkade dyster. Det var följetongen som bekymrade honom. Syster Irma hade börjat missköta sig. Hon hade visat anlag för slamsighet redan i det femte avsnittet och nu hade hon slutat borsta tänderna och fått dålig andedräkt. Det var verkligen illa. Sune hade inte druckit en droppe sedan han började skriva men nu måste han ha något innanför västen. 

Knappt hade han hämtat sig från den besvikelse som Irma berett honom förrän hjälten/underläkaren höll på att försvinna ur handlingen. Han var på väg till Himalayas sluttningar för att meditera, något som Sune lyckades förhindra i allra sista stund. Författarens rygg blev allt mer böjd för var dag som gick, han slutade raka sig, tomflaskor och hopknycklade pappersark täckte bordet och begravde stolarna. Det var tydligt att han genomled en kris. Jag började fundera över den tredje personen i dramat, överläkaren på kirurgiska avdelningen. Enligt storyn var han ju en fruntimmerskarl av Guds nåde. Var det då sannolikt att han skulle misslyckas i sina avsikter genom hela åtta avsnitt? Något inom mig förbjöd mig dock att framföra mina tvivel. Jag insåg att vad Sune Svensson nu behövde var inte frågor utan svar. 

Vid denna tid började jag hålla mig hemifrån. Det var så tungt att se honom hänga över sin eländiga följetong.
Men när han nådde till de sista dramatiska avsnitten verkade det att lossna. Nu återstod bara operationen och det lyckliga slutet. Han blev bättre till mods och arbetet gick åter framåt. 

En helg åkte vi ut i skärgården. Vi hade lånat en båt och fredags eftermiddag gav vi oss iväg. Sune stannade hemma, han skulle avsluta sin följetong. När vi sent på söndagskvällen återvände fann vi en slagen, ja, krossad man. Vi lyckades lirka ur Sune vad som hade hänt. När underläkaren hade kommit ut ur operationssalen efter den långa och heroiska operationen och följetongens trådar skulle bindas samman var syster Irma försvunnen. Det visade sig att hon under tiden legat bort sig med överläkaren på medicinska avdelningen, och han var gift och hade tre barn. 

Hela följetongen hade pajat. Underläkaren hade stått och ryckt i sina gummihandskar i tio timmar nu, harpestfallet låg fortfarande kvar på operationsbordet och kärleken, kärleken …

Hans förtvivlan var bottenlös. Vi var alla enkla män, Larsson, Skåne, Herman, Göken och jag, vi var alla enkla och obildade män. Vi försökte hålla Sune uppe med hjälp av glada kvinnor och brännvin, men i våra hjärtan visste vi det intet fanns att göra. Irma hade svikit. Endast tiden kunde läka hans sår.

Kort därefter skildes våra vägar. Jag avreste till annan ort och min vän Sune Svensson har jag inte återsett. Men han lär ska ha gått till Främlingslegionen. Innan jag lämnande staden tog jag fram min svarta bok och skrev med stora, tydliga bokstäver ”FÖRFATTARE”.
Det må ingen förtänka mig.