Euron

Eurons framtid.

Ja, så var det då dags för euron.  Det är bara att sätta sig bekvämt med något gott att dricka, lämpligt tilltugg och följa utvecklingen. Onekligen spännande.

Den gemensamma valutan var nödvändig och var lyckosam till att börja med. Europa slapp det elände som finanskrisen 2008 skulle orsakat för länder med egna valutor, usla finanser och klen tillväxt.  Det var ett stort och praktfullt bygge som sjösattes, det skulle rida ut svåra stormar och göra Europa till en ekonomisk stormakt. Ja, sannerligen är det ett vackert skepp som vi nu ser driva för vinden med många nöjda passagerare och utan besättning.

EU och den gemensamma valutan är politiska projekt, inget fel i det. Men det som utmärkt dessa projekt är vad den kunnige kommentatorn Rolf Gustavsson har kallat ”flykten framåt”. Med det menar han att när man stött på problem har man undvikit dem och skjutit dem framför sig i förhoppningen om att det skulle lösa sig så småningom.  Underlåtelsesynderna har hunnit ifatt och straffar Europa. Vi ser nu vilsna ledare som planlöst irrar runt och försäkrar att allt är i god ordning.

Innan euron kom kunde ett land missköta sin ekonomi och devalvera sig ur eländet och så börja om på nytt. Med euron försvann den möjligheten, nu måste man sköta sig, så enkelt var det.  Det lät bra men det var inte så enkelt. Det var en monetär union med en centralbank som tog beslut om räntesatser, inflationsmål och annat som hör en valuta till. Den fiskala sidan med finanspolitik, budget och skatter fick varje land hantera efter eget förstånd och gottfinnande. På papperet fanns visserligen gränser för budgetunderskott och statsskuld som inte togs på allvar.

Det är svårt att se hur den gemensamma valutan skulle kunna fungera utan en överstatlig styrning av både finanspolitik och penningpolitik och kontroll över kapitalflödena. Här kommer problemen. Det skulle vända upp och ner på hela EU-projektet och vad resultatet slutligen skulle bli kan man bara spekulera om. Ett alternativ har lanserats, euroobligationer. Det innebär att europiska centralbanken, ECB, lånar pengar och i sin tur slussar ut dem till medlemsstaterna till en rimlig ränta. Det innebär att alla medlemmar inom euroområdet får ta risken och dela på eventuella förluster. Ett plåster som skulle stoppa blodflödet. Tyskland som är en ekonomisk stormakt skulle få ta en mycket stor del av ansvaret, något som torde vara svårt att förankra inom den tyska väljarkåren. Angela Merkel har helt frankt konstaterat att detta är uteslutet.

Det som från början var ett grekiskt problem har spridit sig Det stod tidigt klart att Grekland inte skulle klara sig. Krismedvetandet var lågt i landet, alla ville att någon annan ska betala. Det kommer visa sig vara var ett stort misstag när euroländernas ledare den 21 juli 2011 beslutade om ett andra räddningspaket för Grekland. Det var att återigen skjuta problemen framför sig. En tillfällig betalningsinställelse då, med en kraftig nedskrivning av Greklands skulder skulle kanske gjort Greklands problem hanterbara och räddat euron. 

Nu, två månader senare är det kanske för sent, tsunamin rullar in mot Spaniens, Portugals, Italiens och Irlands kuster. Dessa länder har nu fått räntekostnader på nytecknade lån som deras ekonomier i längden inte klarar av. Spanjorerna kan med rätt tycka att detta är orättvist. Deras ekonomi är inte i grunden sämre än vad Englands ekonomi är. Den gängse förklaringen är att krisländerna på ett ansvarslöst sätt slarvat bort sina pengar. Om det är sant så är det en liten del av sanningen. Det fria kapitalflödet förklarar bättre dagens kris. När de här länderna blev medlemmar i valutaunionen flöt mycket pengar in, det blev en investeringsboom. Produktiviteten sjönk. När problemen uppstod flödade pengarna i andra riktningen, något som de enskilda länderna och deras regeringar inte kunde påverka och krisen var ett faktum.

När Lehman Brothers tillät haverera 2008 kom hela finansvärlden i gungning. Den lärdom man drog var att detta inte fick upprepas. Stora banker och finansinstitutioner var för stora för att falla. Staten måste gå in och rädda dem och det finansiella systemet. Främst franska och tyska banker är hårt exponerade mot krisländerna vid Medelhavet. Skulle Italien och Spanien haverera blev förlusterna enorma och många banker skulle vara konkursfärdiga. Det finns uppskattningar att enbart de franska bankerna har att fordra 640 miljarder euros från krisländerna vid Medelhavet. Det kan man jämföra med den räddningsfond om 440 miljarder som ECB planerar. Det är nog en orsak till att europeiska ledare nu verkar vara helt paralyserade. Franska och tyska politiker är nu fullt upptagna med att planera hur de egna bankerna ska räddas.

Det finns en växande folklig vrede världen över detta system där banker tar stora risker och stora vinster när allt går bra men överlåter förlusterna till skattebetalarna när något går på tok. Vi kan komma till en punkt där det inte längre är politiskt möjligt att göra det. Och om man försöker kan det komma nya partier och nya ledare som ritar om den politiska kartan. Det har hänt förr, mellankrigstidens Tyskland är ett exempel.

En annan allvarlig sak med krisen är det recept som skrivs ut, ”tagelskjorta på”, alla ska svälta sig ur krisen. Det fungerade för Sverige under 90-talskrisen när vi hade problem men vår omvärld ekonomiskt var i bra skick och efterfrågade det vi hade att sälja. Vi kunde exportera oss ur krisen. Men nu när svältdieter är på modet både i USA, England och inom EU fungerar det inte så bra.

Makroekonomer som Paul Krugman sliter sitt hår i förtvivlan. Enligt Krugman har vi de sista 1 och 1 ½ åren gått i helt fel riktning, ner mot en depression. Tanken har varit att minskade utgifter ska reducera underskotten, återställa marknadens förtroende och öka tillväxten. Men det fungera inte så. Vi startar istället en spiral nedåt som är svår att komma ur. Nedskärningar sänker efterfrågan i ekonomin, folk håller i sina pengar och i slutändan minskar statens inkomster. Svaret på det är ytterligare drastiska kostnadsminskningar och så går det runt i denna förutsebara men oönskade spiral. När vi lever i en värld där svältdieten gäller är det svårt att exportera sig ur eländet. Man kan lämna det här samhället, flytta ut till landsbygden och odla sina egna grönsaker och försöka överleva. Det är en trend som vi nu kan se i Grekland.

Så, vad kommer nu att hända? Bra fråga.  Om euron och EU, med de institutioner som nu finns kollapsar vet vi inte vad som kommer att resa sig ur askan. Ogillar man osäkerhet är detta förfärligt. Om det blir så att krisen klingar av och vi kan hanka oss fram och återgå till det som var förut, med en dysfunktionell union utan fungerande författning, med en valutaunion som man ständigt får lappa och laga då stundar mörka tider.