Den mystiska damen

Den mystiska damen.

För 11 år sedan köpte jag en bostadsrätt. Jag lånade pengar, betalade och flyttade in i lägenheten, det var inget konstigt med det. Säljaren hade samma ovanliga efternamn som den kvinna som tidigare bott där. På min fråga om det var hans mor svarade han att han inte kände kvinnan och att de alls icke var släkt.

Under första julhelgen ramlade det in en hel del julkort adresserade till henne. Ja, så är det väl med Postverket, dom har förstås ingen ordning på sina eftersändningar. Men det har fortsatt genom åren, hon har fortsatt att få post, strömmen har sinat men inte upphört. 

I veckan kom det ett nytt vykort från en väninna till henne. På postanstalten hade de skrivit in Nordman efter hennes namn, brevbäraren ska tydligen veta i vilken postlåda det hör hemma. Kortet innehöll Hjärtliga Gratulationer på Födelsedagen, meddelade om ny adress och annat smått och gott. I 11 långa år hade det pågått och nu fick det vara nog, saken skulle utredas. Via datorn svingade jag mig ut i djungeln. 

Efter ett långt letande hittade jag henne med adress och allt och det var min adress. Det var ju alls inte bra. Men, tänkte jag, det är väl inte någon som städar på Internet, gamla uppgifter kan väl ligga kvar i evighet. Sen fortsatte jag och hittade en inkomstuppgift, 2011 hade hon en årsinkomst på 288 000 kronor. Nu började det bli allvar.

Postverket och Skattemyndigheten är tydligen överens, det är hos mig hon bor. MEN JAG SER JU HENNE INTE!! En bekant till mig föreslår att jag ska anlita en andeutdrivare. Dumheter! Jag ska avsluta den bekantskapen. Jag sover bra om nätterna, hör inga röster som klagar på mitt möblemang eller på mitt sätt att leva. 

Det är ändå litet bekymmersamt. Frågorna hopar sig. Om jag säljer lägenheten, är jag då skyldig att upplysa mäklaren om hur illa det är ställt? Är det ett dolt fel? Vad ska grannarna säga? Med 288 000 i årsinkomst, då borde jag väl få litet bidrag till hyran?

En av mina vänner har länge försökt övertala mig, vi ska flytta till Thailand och där leva loppan till tidens ände på våra pensioner. Jag har stretat emot men ser det nu som en möjlighet. Men tänk om de svenska och thailändska postverken samarbetar?

Jag ser många nöjda och harmoniska pensionärer omkring mig som i godan ro sitter och rullar sina tummar. Varför kan inte jag få ha det på det viset?

Döden i snabbköpet

Ett minnesord.

Sorg och bestörtning. Det är min reaktion när jag nås av budet att min käre vän gått bort. Knappa 70 fyllda borde han haft många produktiva år framför sig. Att en i grunden så fridsam man, en sann humanist som trodde på mänskligheten, så fast i sin tro att människorna kunde undervisas och lyftas till ett bättre liv skulle få ett sådant slut. 

Det var ett brutalt dåd, jag har tagit del av förundersökningen. Trubbigt våld, han blev nedslagen med en fryst fårfiol i snabbköpskassan i en av våra större snabbköpsbutiker. Jag förstår så väl kvällstidningarnas rubriker, det är förfärligt att inte ens i sådan miljö gå säker för det brutala våldet. Var har vi då vår trygghet? Alla står vi, återkommande, i dessa köer med okända människor båda framför och bakom oss. 

En erfarenhet delade vi, möten med människor som inte hade frid och ro att stå i en snabbköpskö. Sådana som ska framåt till varje pris. Så stressade att man nästan kan se röken bolma ur deras öron. Det är ytterst irriterande när de kör in sin kundvagn i ens hälsena.  De lever i tron att betjäningen går snabbare på så sätt. Om man då förflyttar sig något framåt händer efter någon sekund samma sak. Meningslöst, man måste stanna och försvara sitt territorium.

I samma ögonblick som man lägger ner sin sista vara på bandet utsätts man för en brysk tackling när de, likt vältränade fotbollsmålvakter, vräker sig fram för att nå fram till en avstängare, placera den på bandet och sen i ett våldsamt tempo bygga ett varuberg så nära avstängaren som möjligt är. Sen återgår de till sitt huvudsakliga vapen, kundvagnen.

Om det är ett par, vilket ofta är fallet, fylls luften av ett dovt muller som kommer ur deras strupar, men det går inte höra vad de säger.

Min käre vän hade lärt sig hantera dessa människor, det var en färdighet som han med tiden utvecklade till ett mästerskap. Han hade med rätta kommit till insikten att all denna stress var till skada för dem själva och andra och att det skulle vara till stor nytta för dem att lugna ner sig och sänka blodtrycket. Han såg omedelbart när han har sådana figurer efter sig och i dylika fall gick han lugnt och metodiskt till väga.

Till att börja med bytte han plats med sin kundvagn och drog den alltså efter sig. Väl framme vid bandet stod han i godan ro och såg hur bandet tömdes. Detta brukade räcka för att svetten skulle börja rinna på de bakomvarande. När kassören gjorde sig beredd att ta betalt av framförvarande kund tog han ur vagnen försiktigt ett mjölkpaket som han med stor omsorg placerade på rullbandet. Detta upprepades med samma aktsamhet för alla artiklarna och i samma takt som kassören hanterade varorna. Väl att märka så att flödet aldrig bröts, ingen tid fick spillas.

Detta uppskattade nästan aldrig av dessa som led av stress, många blev synnerligen otrevliga, andra miste nästan talförmågan i sin ilska och var nära hjärtinfarkt, men ingen terapi är riskfri.

På samma sätt som vattendroppen urholkar stenen ansåg han att denna behandling med tiden skulle ge dem ett lugnare och bättre liv och vara av stort terapeutiskt värde. Jag stödde honom helt och fullt på den punkten.

Men nu är han borta. Så obegripligt. Det finns ett stort mörker i människors hjärtan. Om jag inte varit pensionär och haft annat att syssla med skulle jag övertagit hans praktik.

Klockan klämtar

"Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig."  John Donne 1752-1631.

 Hur allvarlig är den europeiska krisen? Är det något som ordnar sig om vi lugnar ner oss en smula? Ingalunda. Det vi upplevt de sista veckorna liknar mest en dödsdans.

Fördragsförändringar som föreslås (främst från tyskt håll) för att den monetära unionen  också ska bli en fiskal och politisk union tar lång tid. Det är inte fråga om månader utan år och den tiden finns inte.

En svältkur, som ordineras i första hand för Medelhavsländerna, kombinerat med övervakning och bindande föreskrifter för dessa länders politiker om vilka beslut som ska fattas fungerar inte av flera skäl. Åtgärder för att sänka underskotten sänker också efterfrågan i ekonomin och därmed intäkterna. För länder som inte har en egen valuta och kan devalvera sig ur eländet blir det en spiral nedåt. Återigen, det är ont om tid. 

Heinrich Brüning blev 1929 rikskansler I Tyskland. Hans recept vid börskraschen 1929 var att Tyskland skulle spara och svälta sig ur krisen. Lönerna sänktes och arbetslösheten steg snabbt till 30 %. Han kom att kallas hungerkanslern och sparkades ut 1932. Under dessa år växte sig nazistpartiet starkt och 1933 blev Adolf Hitler rikskansler. Resten är historia som man brukar säga.

I länder som har ett system där folket går till valurnorna för att välja sina politiker kan resultatet bli att man väljer politiker som vägrar att bli övervakade och kräver att få fatta sina egna beslut. (Mycket möjlig utveckling i Grekland, Italien och Irland, till att börja med.) Är demokratin möjlig först när väljarna har lärt sig att tänka rätt och rösta rätt? Står valet mellan marknad eller demokrati? Finns det någon kompromiss och hur ska den se ut?

Det är oroande att svältmedicinen nu anbefalls inom Euroområdet. Vad vi nu ser är makthavare som rusar runt i panik. Aktörer på de finansiella marknaderna räknar på möjligheten och sannolikheten att Euron och EU kollapsar och agerar därefter. Räntorna på de lån som länderna omsätter stiger, till ohållbara nivåer där problemen är störst.  Finanskrisen 2008 innebar att kreditmarknaderna frös till, det gick nästan inte att låna pengar. Vi ser nu tydligt en liknande utveckling i Europa. Bankerna försöker stärka sina kassor genom att låna ut mindre pengar och avyttra tillgångar, främst försöker man göra sig av med europeiska statspapper.

Banksystemets inlåning är kort och utlåningen är lång, det är en förenkling men så är principen.  Det är en förtroendebransch. Om förtroendet sviktar och tillräckligt många vill ha ut sina pengar faller bankerna. Det hände 1929. Under finanskrisen 2008 pumpades det in enorma belopp i systemet för att detta inte skulle upprepas. 

Svältkur plus likviditetskris är bra medel om man vill ha riktig depression.

   

Frågan om hur vi på bästa sätt ska uppfostra greker, italienare och annat löst folk bör vi lägga åt sidan ett tag. Samma gäller författningsförändringar och tankar på en politisk och fiskal union inom Euro-området. Var sak har sin tid. Det är de finansiella frågorna som är akuta och som nu måste få en lösning. Om dominobrickorna Grekland, Italien och Spanien faller sätts hela banksystemet i gungning. 

Det har jobbats länge nu med att skapa en krisfond, EFSF. Tanken var att fonden skulle kunna begränsa skuldkrisen till Grekland. Det har gått trögt, minst sagt, och är för sent nu.

Euro-obligationer har lanserats som en lösning där Eurozonen i sin helhet skulle stå för garantierna. Det skulle få ner räntorna till mer rimliga nivåer. Tyskland avvisar helt den lösningen då man befarar att krisländerna inte kommer att reformera sina ekonomier om man lättar på trycket.

ECB, europeiska centralbanken, har varit en centralbank bara till namnet.  Bankens uppdrag har i huvudsak begränsats till att hålla inflationen nere. Centralbanker fungerar normalt som ”lender of last resort”, de kan alltså gå in med pengar när det inte funnits andra långivare. En centralbank har tillgång till en användbar och nyttig sak som kan användas, sedelpressen.

ECB måste få ett nytt mandat och bli en centralbank inte bara till namnet. Vi får nog acceptera att det krävs en transferering till skuldländerna för att undvika att Euron och EU faller samman. Ett elegant och praktiskt sätt är att tillåta en relativt hög inflation. Inflation innebär att skulderna kontinuerligt skrivs av och en transferering sker från långivare till låntagare. Att förhandla om nedskrivning av skulder är betydligt svårare. Det är nu svårt att nu se något bättre sätt att bryta den nedåtgående spiral med ökande skulder, svag efterfrågan och minskade intäkter som betecknar de skuldtyngda länderna. Nu krävs mindre svältkur och mera stimulanser. Svångremmen ska användas när det börjar gå uppåt.

Men, Europa är ett svårskött pastorat. Det är ett problem med Englands och Frankrikes självbilder. De lever på minnen från kolonialtiden, ser sig fortfarande som stormakter och kräver att behandlas därefter. Tyskland och Frankrike har utvecklat en ovana att förhandla fram avtal sinsemellan och sedan förvänta sig att övriga Europa ska skriva under. EU och Euron är skapelser som man hoppas överlever. Det vore illa om det delades upp i ett A- och B-lag. Ännu värre om det helt faller samman. Jämförelser har gjorts med gamla Sovjetunionen. Vi får se hur det går.

Det perfekta brottet

Det perfekta brottet.

Om du ska ge dig in på brottets bana ska du veta vad som gäller, det måste bli perfekt. Samhället är fullt av klantiga småskurkar som åker dit för än det ena och än det andra. Så ska du inte ha det. Att bli ertappad är inget alternativ. Det blir så mycket tråkigheter då och den som har familj får räkna med många och sura kommentarer. 

Vad krävs det då för det perfekta brottet?

1.    Ett starkt psyke.

2.    Noggrann, ja minutiös, planering.

3.    Ett rikt fantasiliv, det är många möjliga scenarier som man måste kunna tänka sig.

4.    En mycket god människokännedom. Du måste förstå att folk kan bete sig de mest besynnerliga och oväntade sätt.

5.    Ett par galoscher. Moderna kriminaltekniker har aldrig sett en galosch och står helt handfallna inför spår efter detta utmärkta tillbehör. Inhandlas lämpligen (utan kvitto) på någon bonnauktion.

Nu är jag personligen så hederlig så det nästan är litet stötande och det är därför ingen som rådfrågar mig i brottsliga frågor.  Visserligen kör jag oftast bil mycket fortare än vad hastighetsskyltarna anger men det är inget brott. Det är bara en anpassning till trafikens förutsättningar och kallas sunt förnuft.

Men en gång gjorde jag det perfekta brottet. Jag hämtade mig aldrig riktigt efter den upplevelsen.

Det är länge sen. Vi låg i lumpen i Karlskrona, ledningen tyckte att vi blivit försoffade och skickade oss till Kalmar för några veckors hård drill vilket vi inte gillade. Vår pluton var ingen heder för flygvapnet och, det medges, vi behandlade vår stackars överfurir illa. Vår kapten i Karlskrona blev informerad om detta och förklarade krig. Nu var det nolltolerans som gällde, minsta lilla förseelse skull beivras och maximala straff skulle utmätas.

Ibland var vi ute och krigade med lösa skott. Vi fick inför varje övning ut lösskjutningspipor som sattes på kpisten. Dessa pipor verkade vara försvarets största tillgång och hanteringen av dem var en stor och allvarlig sak. Vid återlämnandet kollades det noga att antalet stämde, ingen fick förkomma. En gång blev jag kvar vid skjutbanan för att städa upp och när jag kom till förläggningen var lösskjutningspiporna redan återlämnade till vapenförrådet. ”Gick det bra, räknade de piporna?”  ”Ja det stämde.” 

Bra, tänkte jag, då ska de få tillbaka en extra pipa nästa gång, det ska bli skoj att se om antalet stämmer då med. Men det blev ingen mera skjutning med lösa skott och när vi skulle åka hem till Karlskrona hade jag så en gevärspipa som jag måste göra mig av med. 

Detta fick inte uppdagas, det måste bli det perfekta brottet.

Det kan vara på sin plats med en kort beskrivning av brottsplatsen, (om det någon gång blir filmatiserat kommer det att vara till stor hjälp för regissören). Alltså, innanför entrén låg befälets expedition, till höger en lång korridor med logement och längst ner i slutet av korridoren huserade Lasse. Han var behjälplig med litet av varje på flottiljen och var inmönstrad som icke stridande eller ”malaj” som det också kallades. En glad lax, högröstad och litet egen, som vi sa på den tiden. En trappa ner låg källaren med skyddsrum och lokaler för vapenvård, sopor och cyklar.

Klockan 12 skulle det blåsas till uppställning med packning i korridoren. Kvart i var allt nerpackat, utom lösskjutningspipan. En vanlig dussinbov hade kastat den i närmaste papperskorg för att snabbt bli avslöjad. Men jag var gjord av annat virke. Med pipan närmast kroppen och kavajen väl knäppt rörde jag mig diskret mot trappan. Efter att noga kollat att ingen sett mig slank jag ner i källaren. Väl därnere undersöktes först vapenvårdsrummet, tomt, sedan cykelförvaret, bara cyklar, sedan soprummet.

Där stod tre enorma soptunnor. Det har varit lätt att öppna ett lock och släppa ner pipan. Det är väl känt från kriminalhistorien hur förbrytare gjort allt rätt men så slappnat av i ett avgörande ögonblick för att sen åka fast. Men, icke jag. Två tunnor var fyllda till hälften, en var bräddfull. Med skaftet till en sopborste grävde jag mig ner till mitten av den fulla tunnan. Där placerades lösskjutningspipan och förseglades med 70 cm sopor, väl packade. Därefter påbörjades reträtten. Cykelförrådet, OK, vapenvårdsrummet, OK. Ingen mer än jag fanns i källaren. Oförmärkt uppför trappan, ut i korridoren och in på mitt logement.  Jag lade mig på sängen i väntan på att överfurirens pipa skulle ljuda. Det kändes stort. Jag hade gjort det. Det perfekta brottet.

2 minuter i 12 hördes Lasses gälla röst ute i korridoren: ”Grabbar, grabbar, titta vad jag hittat!”. Alla sprang ut utom jag som låg som fjättrad vid sängen. Jag hade ingen förklaring. Jag fick aldrig någon förklaring. Men jag visste. Det är det närmaste jag varit det övernaturliga. När jag lyckades släpa mig ut i korridoren såg jag Lasse vifta med min lösskjutningspipa och högt och ljudligt berätta om sitt fynd. Jag var som förlamad. Överfuriren kunde komma vilken sekund som helst. Någon sa att Lasse skulle lämna in den på expeditionen. ”Nej, nej ”, sa han, ”den behåller jag”. Och samtidigt som överfurirens pipa ljöd försvann gevärspipan innanför Lasses skjorta och Lasse in på sitt logement.

Det var och förblev mitt enda perfekta brott. Jag må ha en bred kompetens men jag föll på den första punkten i kravspecifikationen, mitt psyke höll inte för chocken. Men galoscherna har jag kvar.

Tiden läker alla sår

Det sägs så.

 En fras. Sådant allmängods som är lätt och behändigt att använda.

Men tiden kan vara en dålig doktor.  Tiden går och vi blir gamla och dör så småningom, tiden läker inte. Det som gör ont kan vävas in i en sinnrik kokong av trådar, en hård kapsel som kanske tynger men inte längre smärtar. 

Det har sagts att efter ett inbördeskrig tar det 200 år att läka såren. Det är ingen läkning. Barn som blivit märkta men inte stympade av det som deras föräldrar och mor- och farföräldrar upplevt frigör sig, om allt går bra, för att leva sina egna liv. Livet börjar om.

För tre år sedan dog en kvinna som varit min vän. Hon hade då varit gift i 50 år med sin man som dog året därpå.  När jag var på hans begravning sa en man att det blev tungt för änklingen att leva utan sin livskamrat.

Jag kände dem väl. Första gången i början av 60-talet, ett pokerparti i Sandviken. Det kom in en stor, vresig, litet skrämmande man och satte sig vid bordet. Ingen av oss kände honom.  Några ville bryta för att se en film som visades på biografen. Jag protesterade, aldrig, aldrig i mitt liv skulle jag titta på en sådan skräpfilm. Det blev en ordväxling som främlingen avslutade med: ”Kyss mig”. Utan att tänka mig för såg jag honom rakt i ansiktet och sa: ”Då går jag hellre på bio.” Efter det var vi vänner. Jag följde honom hem, han hade familj, två små glada flickor sprang runt oss.

Vi umgicks mycket det närmaste året innan jag flyttade och fortsatte min irrfärd.  Men han och hans fru har tillhört den lilla skara människor om vilka jag kan säga att de varit mina vänner. Vi höll kontakt, inte så ofta, men ändå. När han fyllde sextio, jag höll reda på hans födelsedag, åkte jag upp. Det var ingen fest egentligen, några arbetskamrater, en granne. Deras två barn var inte där.  Jag hade inte sett någon av flickorna på mycket länge, inte sen skoltiden. Träffades de inte sina barn?

Det var alltid roligt att träffas även om det oftast var litet trögt i början. Som vore de ovana att prata. Jag hade sen länge märkt en annan sak, de pratade med mig men vände sig aldrig mot varandra. Det var så tydligt. De verkade ensamma. Så därför, en gång när han inte var där frågade jag: ”Pratar ni inte med varann?” Svaret var kort: ”Nej.”

”När slutade ni med det?” Tystnad. En tanke slog mig.  ”Är det sen…..?”

Hon såg på mig och sa: ”Ja, då vart det slut.” 

Det var 1965, jag glömmer det inte. Det hände något som inte ska hända, inte får hända. Ett övergrepp. Nog om det, inga detaljer.

Denna gång när jag kom med frågan hade de alltså i 30 års tid gått bredvid varandra och tigit som om den enes språk var obegripligt för den andre. Det är omöjligt kanske någon säger, då kan man inte leva tillsammans. Men likväl var det så och de levde inte tillsammans. De gick bredvid varandra och om varandra. Var det därför som de var så ensamma? Var det därför man aldrig såg till deras flickor?

Försökte de komma ur det? Jag vet inte. Det kan vara så illa att alla stigar man ser och provar leder tillbaka till samma plats. Kanske gav de upp, så att det liv de levde blev en lång och tålmodig väntan på döden.

Tiden kan vara en dålig doktor. En av de sämre. Det behövs andra doktorer.