Här har du ditt liv.

Om släktforskning.

Att söka sina rötter, sägs det, är att söka sanningen om sig själv. Det ska ge en del av svaret varför man blev den man blev. När vi söker i kyrkböckerna ligger focus på gentiken. Vem var min farfar och farmor, morfar och mormor? Och vidare bakåt, släktled för släktled.  Vi får veta när de föddes och dog, var de bodde och hur de försörjde sig. Det ger inte besked om hur de var som människor och vad det eventuellt betytt för en själv.

Det finns åtminstone två problem med denna släktforskning. 1. Släktskapet. 2. Sökandet efter den store anfadern.

Peter Tillberg målade på 70-talet en tavla som fick namnet ”Hålet i gatan”.  En gata genom ett prydligt villasamhälle. I den finns ett stort, avgrundsdjupt hål som alla går runt och som ingen vill se. Släktforskningens svarta hål är att vi inte så noga kan veta hur det är med det biologiska släktskapet. Börjar vi ifrågasätta det är det roliga slut. Då är det bättre att gå runt det svarta hålet och titta åt något annat håll.

DNA-analyser där man kan se varifrån man härstammar har blivit en stor sak i USA. Inte minst sen Oprah Winfrey sökte sina rötter. Omgiven av en stor skara journalister, filmare och fotografer åkte hon till Zulu-land i Afrika för att se var hennes förfäder hade bott.

Det har visats sig vara ovanligt att inte hitta något som man inte väntat sig. De flesta afro-amerikaner har arv från vita i sin genuppsättning. Slavägare tog sig ofta friheter mot unga kvinnliga slavar. Om barn blev resultat växte dessa upp som negrer i slavsamhället.

En amerikan vars familj härstammade från Östeuropa och hade god koll på sin släkts historia långt tillbaka i tiden gjorde ett DNA-test. Han fick det oväntade beskedet att han till 25 % var fastlandskines. Antingen var hans farfar eller morfar inte hans biologiska förfader. Det var alls inte bra för hans fina släktträd.

 Före 1864 års strafflag var straffen hårda för dem som fick barn utanför äktenskapet. För en ogift kvinna gick det inte att komma undan straffet och skammen. För en gift kvinna fanns möjligheten och mycket goda skäl att gömma undan den utomäktenskapliga förbindelsen och låta maken stå som fader. Detta var hemligheter som följde de inblandade i graven och som är oåtkomliga för släktforskare. Men skammen att ha en oäkting eller vara en oäkting levde kvar långt in på 1900-talet.

Det är ingen stor sak nu om en kvinna som är ogift eller lever ensam får barn. Det finns inte oäktingar nu för tiden. Samhället har förändrats. Det är inte så stort behov att gömma och glömma som det var förr. Men för varje generation bakåt så minskar sannolikheten för att den som står som anfader är den biologiska anfadern och det skäl nog för att inte lägga så stor vikt vid släktskapet.

Det finns en annan sorts släktforskning där vi söker en ansedd anfader som vi kan jämföra oss med och vara stolt över. 

Först lite sifferexercis, det är två personer i den första generationen, våra föräldrar. I den andra är det mor- och farföräldrar, det blir fyra personer. Sen ökar det på. Om vi fortsätter så 10 släktled bakåt är vi någonstans i skiftet mellan 1500- och 1600-talet.  Enbart i denna generation blir det 1024 personer, hälften män och hälften kvinnor. Det är en brokig samling. Den tidens bondesamhälle gör att det är en majoritet av bönder, torpare och inhyses. 

Antag nu att jag skrider till handling och ställer alla dessa 1024 på bordet framför mig. Med ena handen lyfter jag upp en av dessa (en känd person som jag känner mig befryndad med, partnern får också följa med). Med den andra armen rensar jag bordet, bort med hela skocken, för att sedan sätta tillbaka den utvalde. Detta är min anfader deklarerar jag stolt, det är hans gener jag bär, det är honom jag ärvt.

Så blir det till att göra en släkttavla som börjar med den store mannen och slutar med en annan betydande person, mig själv. Var nu min ”anfaders” gener så starka och dominerande att de helt slagit ut arvet från den stora massan av enkelt och simpelt folk? Den tesen blir svår att försvara. Det är nog väldigt litet av hans genetiska arv som finns i mitt genom. Ska vi gissa på ungefär 1/ 1024-del?

Detta är en perverterad form av släktforskning. Man vänder på kikaren och tycker sig se en stor man, tittar man lite noggrannare så ser man sin egen fåfänga och sin egen dumhet. 

Man finner många exempel på denna fåfänga i de dokumentära släktforskningsprogram som mu är på modet i TV. De som söker sina rötter har lätt för att känna igen sig själva i framstående och berömda personer som dyker upp. En förfader som var våldsam, missbrukade sprit och för tredje resan stöld slutade sina dagar på Älvsborgs fästning känns inte bekant. Det är absolut inte en anfader. Och det blir ingen släkttavla med den typen.

Släktforskning kan vara något än att lusläsa kyrkoarkiven. Det kan vara av nytta och ibland nödvändig att få kunskap om sina närmaste förfäder för att man ska se sig själv och förstå varför livet blev som det blev. I 5:e Mosebok står det att Herren, din Gud låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led. Här handlar det om det sociala arvet.

Det händer att barn som tagit avstånd från sina föräldrar på äldre dagar till sin förskräckelse ser att de blivit ”precis som mamma/pappa”. Det är en del av arvet.

Ingen går in i en ny relation som ett oskrivet blad. Alla bär med sig en kappsäck som kan vara lätt eller tung att bära. För de som fått för tung börda gäller att de inte bär den ensam. De som finns runt om får också sin del. Därför, om vi vet vilket liv de som varit nära före oss levt och vilka strategier de använt för att överleva kan det vara lättare att se vad man fått med i sin egen säck.

När vi själva söker gäller både för det genetiska och sociala arvet att det inte är möjligt att gå långt tillbaka och få användbar information.  Tre, kanske fyra generationer. Sen blir det spekulationer och fantasier. Med DNA-analys kan man visserligen söka sig tillbaka till när våra förfäder en gång lämnade Afrika men det är information som inte är användbar när vi släktforskar. DNA kan också ge mått på risker och sannolikheter att vi drabbas av svåra sjukdomar.

Släktforskning har betydelse som historielektion. Sverige har förändrats enormt bara på 200 år, från att vara ett föga utvecklat agrarsamhälle utanför den europiska civilisationen till ett industri- och kunskapssamhälle bland andra.  Kunskap om den resan har ett stort värde.