Kniv och gaffel.

Vett och etikett 3.

Jag är en arbetsmiljörisk. Tänk, det visste jag inte. Det kom som en chock från klar himmel. Det handlar om servitörernas arbetsmiljö.

 En facklig förtroendeman för skrået ställde mig till svars.  Det gällde besticken, kniv och gaffel och hur dessa hanteras efter avslutad måltid. Han informerade mig om regelverket, utförligt och tålmodigt. Man lämnar inte besticken hipp som happ. Hur kniv och gaffel ligger efter måltiden lämnar ett klart budskap till servitörerna (och förmodligen till hela världen). 

Tänk dig en urtavla, sa han, om du lägger kniven klockan fyra och gaffeln klockan åtta markerar det att du som gäst vill ha påfyllning. Men om du lägger besticken tätt tillsammans med skaften i position klockan fyra så är budskapet att det är nog med mat. 

Jag har kontrollerat det med Magdalena Ribbing. Jo, det stämmer, det är så det är. 

Det är här det blir bekymmersamt. Jag har alltid, så långt jag kan minnas, lagt verktygen med skaften till vänster, position klockan sju. Det har varit en markering att så gör jag och så är det med den saken. Inte visste jag att varje position har en egen betydelse. Jag vet inte vilket budskap jag sänt ut, jag kan ha hävt ur mig rent förfärliga saker. 

Och problem blir det. Det ställer nämligen till det för servitörerna. Det är inget de mött under sin utbildning. De vet inte vad de ska ta sig till och det blir kaos.

Servitörerna lever under en ständig tidspress, säger den facklige förtroendemannen till mig, det finns ingen tid att stanna upp och klia sig i huvudet. Därför är det ett rent elände med folk som vill göra sig märkvärdiga och ställer till oreda.

Jag har länge väntat på att bli svartlistad på hotell och restauranger i Sverige och i hela EU. Jag har trott att det skulle ha att göra med min vana att slicka tallrikarna efter avslutad måltid.  Men det blev inte så, det blev besticken, mitt sätt att hantera kniv och gaffel som slutligen beseglade mitt öde.

Konsten att bli gammal.

 

Vett och etikett 2.

Det är väl ingen konst säger min cyniske vän.  Det ger sig alldeles självt, man blir gammal och det är inget att göra åt. Han må ha en poäng. 

När jag var ung var pensionärerna (de som levde så länge) inte särskilt aktiva. Alla hade slutat med hårt fysiskt arbete, många gick med käpp. De verkade acceptera hur livet blivit. 

Om jag som konsult skulle få i uppgift att trimma och styla ett exemplar av den gamla sortens gamlingar så ser jag direkt att det finns mycket att göra. Garderoben måste absolut förnyas. Ny frisyr. Inget hår i öronen, ögonbrynen ska trimmas, det är för mycket rynkor och veck här och var, det får man fylla upp på något sätt.

En kranskärlsröntgen får vi nog kosta på. Är rören rena så kör vi. Styrketräning och intervallträning med inslag av högintensiva moment står på schemat.  Stretching är A och O. 

Detta ovan nämnda exemplar skulle tro att jag blivit skvatt galen och stappla iväg till mina anhöriga för att framföra sina kondoleanser. ”Tänk, bara för ett halvår sen var han ju alldeles frisk, det har gått fort utför för han, väldigt fort.”

Men tiderna förändras och den nya sortens gamlingar är av annat virke. Det är nu en fröjd att vara livsstilskonsult. Livet är en ändlös räcka av utmaningar och det är

en kamp hela vägen.  Man vill ju vara den man alltid har varit. Inte gammal och gaggig. Att sitta under en glaskupa och rulla tummarna på gamla dar och vara tillfreds med detta är inte längre tillåtet. Det kanske har med heder att göra. Vi lever ju i en hederskultur.  

Men det finns fallgropar. Utmaningar är nog bra men du bör välja noga.

Du bör undvika utmaningar som tydligt och brutalt visar både för dig själv och omvärlden att du blivit gammal. Det tär nämligen på självkänslan att bli påmind om den saken.

Mellan T-centralen och SJ i Stockholm finns det en förbindelsegång som är fullproppad under högtrafik. Det finns mästare som i hög fart och till synes utan hinder skär genom detta köttberg. På 60-talet var jag en av dessa mästare. Förbindelsegången var en av Stockholms största tillgångar.

Tre krav ställdes; god överblick över ”spelplanen” för att se var öppningar kom att uppstå och utnyttja detta, bra rörlighet i midjeregionen samt en förmåga att kunna göra blixtsnabba sidoförflyttningar (den som sett Lionel Messi i Barcelona förstår vad jag menar). För något år sedan kom jag till denna fullproppade gång och mindes med glädje gamla tider. Men det blev snabbt och plågsamt uppenbart att jag blivit mycket gammal.  

Det är sådana utmaningar du ska undvika. 

Om du som mogen man rakar av det hår du har kvar, hänger ringar i öronen och klär dig som du tror att 20-åringar gör har du förmodligen missat att många unga män idag klär sig som gamla gubbar.Det är dessutom fullt möjligt att du inte är så oemotståndligt vacker som du var i din ungdom.

Om du nu inte vill? Om du är nöjd med att sitta i stadsparken och mata fåglar och lämnar utmaningarna till dem som är intresserade?  Då får du se till att skaffa dig förhinder. Om du lägger på dig 30-40 kg kan du slinka undan. ”Han har blivit litet kraftig”, säger folk, ”men annars är det precis samma person som det alltid har varit”. 

Du kan informera din omgivning om att du håller på att utarbeta en helt ny filosofisk teori som kommer att ställa Wittgensteins och Schopenhauers samlade vetande helt i skuggan och att det pressade tidsschemat inte ger utrymme för andra aktiviteter. 

Det är bara din fantasi som sätter gränserna för vad du kan hitta på.

Lycka till med ditt nya liv. Jag håller tummarna.

Konsten att hälsa.

Vett och Etikett 3.

I forntiden var det lätt att hälsa på folk. Grundbulten var då att man icke vidrörde varandra annat än vid alldeles speciella tillfällen, Detta kunde vara vid bröllop och särskilt påkostade evenemang där man mötte människor man aldrig tidigare sett. Det sägs att det även förekom vid anställningsintervjuer. Då togs det i hand, en handtryckning synkroniserad med en lätt böjning av ryggraden.  Hos den som var högre i rang var denna böjning knappt märkbar. 

Det var den formella delen.   Det berodde inte, somt illvilliga personer har antytt, på bristen av deodoranter. Man värnade blott om den personliga integriteten, detta långt innan allmogen visste vad personlig integritet var för sorts kofes.

Den informella delen hade mångtusenåriga anor. Hela världen, åtminstone den del som var närvarande, kunde uppfatta och värdera de hälsningar som utväxlades mellan två personer som passerade varandra på 30 meters håll, till synes omedvetna om varandras existens. Det var komplexa och utomordentligt utstuderade hälsningsceremonier som det skulle kunde skrivas avhandlingar om. 

Men nu är det andra bullar. Evolutionen har haft nämligen haft sin gång och förvandlat denna konst till en konstart som fysiskt är ytterst krävande för dem som har sin ungdom bakom sig.

Nu ska det ska kindpussas, se.

Till själva utförandet. (Försök inte att träna detta själv hemma, man bör vara två, någon ska ju kunna ringa efter ambulansen).

I utgångsställningen står de hälsande en och en halv meter från varandra, och lutar sig sedan framåt tills de står kind mot kind. Ofta med ett sörplande ljud, inte som när man äter kräftor men det är åt det hållet. (Det ska vara litet franskt gubevars) . Det är den enda kontaktytan som etableras, det ska nämligen vara rymd mellan kropparna, ”space” som amerikanarna säger.

I denna lutande ställning, om den är rätt utförd, bildas då en rät linje från hjässan till vristen, hos de verkliga mästarna går den ända ner till tåspetsarna. Jordens dragningskraft gör detta svårt att genomföra. Man böra var ung, slank, stark och vältränad.

De som har lagt sig till med stora magar får också stora bekymmer. Tyngdpunkten kommer då tyvärr för långt fram. Det problemet löser man till vardags genom att gå brett, luta sig bakåt och, under transport, se till att fötterna kommer något före kroppen. Som var och en inser är detta svårt att förena med moderna hälsningsritualer. Om tyngdpunkten kommer framför tåspetsarna tippar hela ekipaget.

Detta är inget litet problem och definitivt inget att skämta om. Nu är det som det är och ingen vet hur det hela kommer att utvecklas. Kanske behövs det mera forskning. Till den som är i akut behov av rådgivning kan man bara ge rådet att tills vidare undvika mänskliga kontakter, något som blivit lättare nu sedan Tv-mediet etablerats.

Skadeståndet

Om skadestånd

Det var en från början städad och trivsam midsommarfest, den som slutade med att Lasse sparkade Isaksson på benen och kastade ut honom i Dalälven. Isaksson fick så mycket vatten i sig så vi var tvungna att frakta honom till lasarettet för att få honom torr igen.

Två av barackens fönster hade visserligen gått förlorade dessförinnan men det var rena olyckshändelser. Första rutan gick när Hackunen skulle demonstrera ett dödligt specialslag från Karelen. Han tappade dock balansen i fel ögonblick och trädde ut armen genom dagrumsfönstret. Gotland noterades för ruta numro två. Han var en mycket ordningssam person. Det blev hans olycka. Han kastade ut en tomflaska som låg och skräpade, tyvärr hade han glömt att öppna fönstret. 

Som sagt, ordningen hade varit god.  Men Lasses vredesutbrott förstörde alltsammans. Det är klandervärt att bete sig på ett så våldsamt sätt. Det framhöll också den polisman som lasarettet kontaktat. Lasse skulle få stå till svars för misshandel. Rättegång kunde nog ha undvikits om inte Isaksson hade krävt att få skadestånd.

Isaksson far, som var torpare någonstans i Västerbotten, hade en gång fått ett skadestånd.  Militären hade kört sönder en bro. Man hade inte kommit överens och det hade gått till rättegång. När Isaksson var lagom berusad brukade han berätta om processen. Vad domaren hade sagt, vad advokaterna hades sagt och vilka dräpande svar som hans far levererat. Motpartens advokater hade kommit ända från Stockholm och lagt upp meterhöga travar med lagböcker och bönat och hotat. Men den västerbottniska klippan gick ej att rubba.

När Isaksson sen for söderut för att bli järnverksarbetare, som jag, bar han på en dröm. Drömmen om skadeståndet. Det stora skadeståndet, en miljon minst, som för alltid skulle bräcka hans far. När han fått sin miljon skulle han åka hem och utan att säga ett ord kasta pengarna på köksbordet där gubben satt, sen gå till spisen och ta sig en kopp kaffe och inget mer med det.

Efter helgen sågs Isaksson komma ut från Tempo ned en portfölj under armen. Den var helt ny, prislappen hängde kvar. Han skulle ha skadestånd, processen kunde börja.

Den följande veckan satt Lasse mest för sig själv, han verkade bekymrad. Städtanten, som varje dag tömde hans papperskorg, berättade att han höll på att skriva någon sorts inlaga. På söndagen gick jag in till honom för att se om han levde. Det var nätt och jämt, han låg till sängs. Han var ju ingen talare, sa han, därför hade han tänkt skriva en försvarsskrift för att förklara varför han sparkat Isaksson. Men han var ju ingen skrivare heller. Han fick inte ihop det. Om jag ville skriva?

Jag slog mig ner vid bordet samtidigt som jag ondgjorde mig över bristen på öl. Ty i baracken var det ett kriterium på god social och psykisk hälsa att klaga över bristen på öl när öl inte var tillstädes. Han visade mig ett papper med ett par rader. 

"Herr Domare.

När jag var liten härjades min barndoms by av pesten. Det var jag som släppte lös farsoten. Det var mitt fel”. 

Så långt hade han kommit. Sen berättade Lasse sin förskräckliga historia.

Hans morfar hade varit jägare liksom dennes far och farfar före honom. Lasses pappa hade kört lastbil. Inom släkten hade uppstått tvivel om lämpligheten av att låta en så urspårad person påverka Lasses uppfostran. Så Lasse lämnades till morfar och mormor.

Han hade också utvecklats år rätt håll. Han kunde ju inte gå på björn direkt, liten som han var, men när han började skolan hade han övertagit råttbekämpningen på gården. 

Morfar höll med råttfällor och fem öre per fångst och mormor med ostkanter och brödbitar. Fällorna gillrades på logen där råttorna hade sitt högkvarter. Allt gick till det bästa och framtiden var ljus.

Men så en dag, det var under Lasses andra skolår, berättade lärarinnan om digerdöden. Det var en hemsk sjukdom som hade grasserat förr i tiden, folk hade blivit väldigt sjuka och hade dött varenda en. Medan lärarinnan berättade slingrade hon sig runt på stolen och hennes anletsdrag förvreds så barnen förstod till fullo hur plågsam denna död hade varit. Och det hade växt mossa över byarna så att de alldeles försvunnit. Folk som varit ute och vandrat flera hundra år senare och råkat trampa på kyrktornsspirorna hade fått blodförgiftning och dött dom med.

Det var i döda råttor det blev dylika pestbaciller och tog man i sådan råtta hoppade bacillerna på en och då var det klippt.Den dagen glömde Lasse att vittja sina fällor. Nästa dag drog han sig till minnes lärarinnans visdomsord och var glad att skolvägen gick en bit från logen. Tredje dagen gick han nere i landsvägsdiket. Det vart det inte bättre av men det kunde inte bli sämre heller och så slapp han se logen. Det stod helt klart att logen var full av pestbaciller. 

Han insåg att detta var en alltför allvarlig sak för att någon vuxen skulle klara av det. När dörren öppnades skulle det bli pest och allt folk skulle dö. Grannens höns skulle dö, några vingliga steg och ett sista kackel och hunden, den snälla hunden. Det var en fasansfull tid som följde. Varje morgon såg han sig i spegeln för att se om håret vitnat. Han hade läst i Lektyr om en man som torterats av indianer och blivit vithårig över en enda natt. 

En dag utspelades ett samtal vid middagsbordet.

”Har du varit till logen idag” frågade mormodern. ”Jamen” svarade morfadern.

Lasse, som förstod vad klockan var slagen, skyndade sig ut och klättrade upp på källarbacken. Där satt han ganska säkert och hade uppsikt över sin morfar som arbetade på gården. Men gubben var seg och visade inga sjukdomstecken. Lasse tänkte att det tog tid innan sjukdomen bröt ut.

Så snart han vaknade nästa morgon sprang han till fönstret för att kolla läget. Jo, morfadern var på benen, pigg och kry. Och det fortsatte han att vara nästa dag och dagen därpå och i alla dagar därefter.

Och livet gick vidare, sa Lasse. Han blev ju ingen jägare förstås. Men han blev färdig med skolan, blev stor och vandrade ut i världen. När han många herrans år senare kom hem från Australien kunde han konstatera att byn fortfarande var märkt av pestkatastrofen och hade insett att den aldrig mera skulle repa sig.

”Jamen, vad har Isaksson med det att göra?”, avbröt jag. Då hävde sig Lasse upp från sin bädd. ”Jo, han sa att barn inga bekymmer har, han sa att barn är lyckliga och inte vet vad bekymmer vill säga. Det var då jag slängde ut den idioten i älven.”

”Men nog är det rent förbannat”, sa jag, ”att det inte finns någon öl.”